Jag står vid klippans topp
En klippa byggd av ilska och sparade sorger.
En stad av ruiner breder sig nedanför klippans fot

Rök och skrik
är det som syns
Det enda som hörs.
Flodens som rinner genom staden
Är en flod Av allas gråtna tårar

Vindeln leker med mitt hjärta
Där jag står, Upphöjt över allt
Kyler varje trasig bit av mitt hjärtas pussel

Varje kommentar
Varje skadande ord
Ödelade min stad
Min stad av vänskap
Och kärlek.

Hjärtat andas och jag suckar tungt
Så länge har jag försökt att fly från denna överlagda stad
Men nu är tiden inne, Jag kan inte springa längre

Blundar
och kliver närmare kanten
Det är dags att komma ner igen.
Inget gott har jag åstadkommit
Bara överlagt en stad

Men precis innan jag tar det sista steget
Innan jag ska falla ner i djupet
Hörs en sorgsen röst bakom mig
Förskräckt vänder jag mig om
Och där står hon

Hon är den enda som överlevt
Den enda som var stark nog att klara de dödande pilarna
Ett sting i hjärtat
Var för kommer hon till mig
När jag precis ska ge upp?

Varför ger hon mig en anledning att fortsätta
När jag inte vill
Inte orkar
Varför ber hon mig att inte hoppa
När vi vet att det är vad jag förtjänar?