Du kallar mig Felicia och med tanke på hur jag ständigt slits mellan längtan att stanna och behovet av att gå är namnet sällsynt väl valt. Jag har alltid vetat att jag förr eller senare skulle komma att lämna dig, eller du mig, och kanske är det också därför jag samlat på mig så många minnen. Souvenirer skulle man kunna kalla dem, suddiga påminnelser från en kortvarig verklighetsflykt. Kanske kommer jag en dag att placera ut dina lappar, smutsiga strumpor, godispapper, cd-skivor och pocketar i min lägenhet som för att lura mig själv att jag fortfarande lever i världen där du är. Då kan jag inbilla mig att du när som helst kommer att knacka på dörren. Du lärde dig aldrig att släppa in dig själv, fastän du hade nyckel, och det var inte förrän du slutligen gick som jag insåg att detta var ett tecken på att även du såg vårt liv tillsammans som en verklighetsflykt. Kärlek i en såpbubbla. Regnbågsskimrande ljuvlig i en millisekund innan den spricker.