Det händer oftast på nätterna. Någon gång runt midnatt, när jag ligger sömnlös och samlar tankarna, vänder, vrider och plötsligt vet. Då tänker jag på dig. Funderar över ditt leende. Ett skyltfönster av tänder, som inte sade något alls…egentligen. Mera yta än innehåll, men en gång gjorde det mig svag. Jag funderar över hur jag levde då, i en kärleksinducerad blindhet, som låg likt ett tätmaskigt filter mellan sinnena och hjärnan. Försöker förstå varför vi så envetet bedrar oss på varandra. Minns och smakar på ömhetsorden, så där genialiskt tafatta. Som om du aldrig sagt dem till någon annan förut.