Jag får beröm en dag på jobbet och blir genast upprymd - uppblåst som en heliumballong - för att sedan sjunka till öronen i ett träsk av självtvivel och oro. När jag går och handlar samma kväll föreställer jag mig att jag bär en mask för ansiktet så att ingen kan se vad jag känner och tänker, och jag blir sjukligt lättat av tanken, för att sedan bli oroad över att jag känner på det viset. Jag funderar på hur många av våra beslut och böjelser som styrs av yttre faktorer. Hur vi gradvis, allt mera, blir människor utan egen vilja, egna motivationer, när vi formar och värderar oss själva utifrån yttre normer. Vilka är vi egentligen, när minsta pris eller klander får oss att tappa fotfästet så alldeles? Om inte jag bestämmer vad jag gör och vad jag vill, vem eller vad bestämmer då vem jag är?