Jag vet inte varför, men tanken på att ställas inför en situation som jag inte med några mått och steg kan påverka, om än aldrig så lite, känns fasansväckande. Kalla det dumhet, storhetsvansinne, eller bara en oförmåga att slappna av och känna tillit. Även när jag vet att jag inget kan förändra, hindrar det mig inte från att försöka. Jag inser att det inte är kunskapen om att något är omöjligt, som får en människa att sluta kämpa utan förståelsen för att så är fallet. Att förstå att acceptansen av min egen begränsning – inte är en förlust, utan en seger.