Kvällen närmar sig,
solen är fortfarande varm.
Jag sitter och väntar,
väntar på att den ska gå ner.

Den bränner mig,
bränner mitt innersta.
Svarta, sotiga klumpar av skam,
det är allt som finns kvar av mig.

Solen belyser sanningen,
sanningen som inte får finnas.
Lögnen är allt för stor,
för att jag ska klara mig.

Solens sanna strålar fräter,
fräter upp mitt inre.
Jag kan inte vänta längre,
allt måste få ett slut.