Jag är rädd.

Så otroligt rädd för att en dag vakna upp och bara finna tomhet.

Att alla som jag älskar ska vara försvunna.

Att allt som jag kämpat för att hålla kvar, har glidit mig ur händerna.


Jag blir äcklad av tanken.

Tanken på att jag en dag kanske blir precis som du.

Kall.

känslolös.

Elak.


Skräckslagen håller jag människor ifrån mig.

För att de inte ska se min rädsla.

För att jag inte ska bli sårad, om de vänder mig ryggen.


Och skräcken har, precis som allt annat, sitt pris.

Jag blir trött.

Så trött på att ständigt se mig om över axeln.

Så trött på att alltid försöka undvika att bli som du.

Istället för att bara vara jag.