Sval är bäcken runt mina fötter
Lika svala är dina händer på min rygg
Mjukt är bäckens stilla sorl
Mjukare än är din tysta viskning
Trots att den inte hörs

Tomhet ligger i skogens ekande, mossbekladda kammare
Och ett stilla förakt flyter i mina ådror
Tillsammans med en tomhet, lika tyst och kall som ditt hjärta
Stjärnlös är nattens himmel inför mina ögon
Som är lika stjärnlösa dem
Och föraktet växer lite till för varje sak jag ser
Som inte längre är lika vacker

Stilla flyter dimman runt min kropp
Lika stilla flyter dina läppar runt mig
Luften är krispig denna grå morgon
Krispigare än är din varma kyss
Trots att dina läppar är så kalla

Regndroppar fyller tomheten med en flödande sorg
Och föraktet inom mig flödar lika fritt
Tomheten virvlar upp i mörka moln
Var det dem du kände, när du kom för att visa mig
Att det inte är vackert längre, att stjärnorna inte kan skina
Att luften är för hård för att kunna andas in
Att marken är för mjuk för att kunna gå på

Tårar rinner utför dina kinder, ner i mitt hår
Har jag förorättat dig?
Din omfamning är så hård
Trots att din kropp inte har nån substans
Jag känner allt du kände...allt du känner
Dina kyssar är så varma!
Och allt du ser är så vackert
Du känner nästan ditt hjärta slå
Jag känner nästan ditt hjärta slå