Om det inte bara varit för alla trappor att springa och bussar att passa och
is att nästan halka sig igenom hade tiden inte varit ett av mina problem men nu
är det det och lösningen tycks svår att hitta när jag bara vaknar och äter och somnar och
liksom vaknar igen och springer uppför mina trappor och tar mina bussar och inte tycks isen
heller försvinna ur varken syn eller tanke när jag springer och hoppar och glider förbi reklampelare
som jag inte längre har energi att hata och skyndar till bussens första hållplats för att få en sittplats
och slippa stå och gärna lägga väskan bredvid för att slippa sitta bredvid främmande människor
jag är sist att flytta väskan men jag vet att jag har tanken där och livet finns som det sägs i våra ögon och det kan jag
se men min kropp lyder inte när jag vill vara god och snäll och bra när tröttheten och irritationen ligger för
tätt intill och äter upp allt som var bra
men det är inte det som är mitt problem för det kommer att passera det vet jag Nu är det tiden som är mitt hot
och min muta för jag jagas och jag ifrågasätts när jag undrar men jag vet inte hur de kan tro att jag ska förstå när de
inte ens förstår själva
hur allt bara går och passerar och ändå alltid kommer igen för både mig och för andra att gnagna och tillfredsställa
jag vet inte om man borde räkna det som minuter timmar och år eller om man ska räkna det som liv och
energi
eller om det är något helt annat
Men om det inte varit för alla trappor att springa och bussar att passa och is att nästan halka sig igenom hade tiden
inte varit ett av mina problem men nu är det det och lösning och förklaring tycks omöjlig att finna