Åskan mullrar bakom åsarna då jag tar årets sista dopp. Näckrosornas svala stjälkar slingrar sig kring benen när jag simmar längst in i viken. Därinne, under asparnas eviga lugn, kan man inte vila från simtagen; det är omöjligt att sätta ner fötterna i den dyiga botten. Sjön är helt lugn, som alltid just inför ett oväder, men inte ens måsarnas skrän vid stengrundet kan fördriva känslan av plötslig höst.
Jag är på den plats jag alltid vill vara.
Eller kanske, snarare, en plats jag aldrig någonsin kan lämna. Solen lyser högt i björkarna och sprider guld bland grenarna och löven. I väntan på det som måste ske radar bilderna upp sig, precis som molnen bakom granskogen där de burrar upp sig, mörka och ödsliga, i höjderna kring sjön.
Det är motsatserna som driver oss.
Vi föds och vi dör.
Skrattar och gråter.
Älskar och hatar.
Men, vad är egentligen motsatsen till att minnas?
Jag ligger på rygg i vattnet, pendlar sakta runt i cirklar med hjälp av händerna, som visaren på en kompass, och mina fötter blir ett sikte mot barndomens varma kulisser.
Motsatsen till att minnas är att inte glömma.
Söderhimlen är ännu klarblå och gnistrar sprödare än någonsin, med en klang av aluminium.
Hörde jag rälsbussens signal från den igenvuxna järnvägen?
Ropade man på mig uppe från huset?
Såg jag männens nakna ryggar i höräfsning uppe på vallen?
Vattnet sluter sig tätare kring mig nu och det känns som om jag flyger. Svävar fritt. Mitt emellan, men ändå mitt i.
Jag sluter ögonen.
Jag börjar minnas.