Jag hade en dröm om dig, om hur vi skulle vara tillsammans, om hur du skulle älska mig. Men det blev inte så som jag hade tänkt mig. Egentligen kan jag inte säga om det blev bättre eller sämre, för man kan inte jämföra drömmar och verklighet. Jag har insett att ingen någonsin kommer att kunna kliva bakom mitt pannben och sortera fram mina verkliga kärleksönskemål ur den stora högen dammiga, trasiga och allmänt verklighetsfrämmande idéer jag bär runt på. Och även om jag någon dag skulle ta mod till mig och söka uttrycka åtminstone de medvetna tankar jag har skulle du oundvikligen göra något annat av dem än jag trott eller menat. För du är du och jag är jag och vi kan inte valla varandra. Istället försöker jag se med tacksamhet på de saker du faktiskt gör. Ett sms på min namnsdag, ditt sätt att hjälpa mig på med kappan innan vi går utanför dörren och alla långa bilfärder när du gör mig sällskap i tystnaden. Kanske är det är ditt sätt att älska och, även om jag inte alltid förstår, även om din kärlek aldrig är lika påtaglig för mig som min egen och jag därigenom luras att tro att du älskar mindre, försöker jag öppna mina sinnen. Sensitisera mina tankar, min hud och min tystnad – inför dig.