Vid den gamla vägens slut
stod en gumma med sin hink
Dag efter dag hon sågs gå ut
Man körde förbi,gav en vink
Ingen visste att denna kvinna
väntade på SIN färd
Hon var rädd att inte hinna
Att hon inte var värd
Få följa denna sista resa
En slags given nesa
innan hon jordelivet lämnade
och förståndet rämnade
Hinken var det enda hon ägde
Ingen människa ville ärva
Den var tung,en del den vägde
Garnet i stor tjock härva
Stickor så grova och slitna
Psalmboken den kära
Men händer så väderbitna
med ena handen hon får bära
konfirmationsbibeln hon fick som ung
Hennes rygg var nu böjd
Hinken var alltför tung
Men gumman,hon var ändå nöjd....