Vem kan mäta sig med mig, tänkte hon
där hon långsamt dalade nedåt?
Jag är lättare än en fjäder
och ingen äger samma form som jag.
Av alla här intill, har jag det vackraste spetsmönstret
tänkte hon stolt, och fortsatte falla.


Min mor, en droppe gömd bland andra droppar,
femtusen meter ovanför jordskorpan,
födde mig en iskall afton
under norrskenets flammande vind.
Sen dess har det bara gått utför!
Jag började falla och kunde inte stanna
Förrän NU!


Längst ut på stuprörskanten hamnade jag
och där hängde jag, livrädd att tappa fästet.
Först var jag road av allt jag fick se
ja, några såg mig också, vi var ju många
som klängde fast vid varann häruppe.
Där nere ropade man och pekade uppåt;
”Se upp, akta!”
Men vi förstod ingenting
för vi är ju bara fina.


Nästa morgon värmde solen
och temperaturen steg.
Det började kännas konstigt,
något höll på att hända, något gled isär.
Snöflingan kände inte riktigt igen sig, hon
som älskat att falla, fylldes plötsligt av fasa.
Skulle hon kanske falla igen
men på ett annat sätt denna gång?
Alla flingorna klängde krampaktigt vid varandra
i hopp om att förhindra en oundviklig tragedi.


Fallet blev ett sönderfall, stort och eländigt.
Den unika spetsdräkten, löstes upp
tillsammans med de andra flingornas.
Hon föll och föll, först ned genom stuprännan
så ut på den smutsiga trottoaren,
sedan ned i en mörk avloppsbrunn
och vidare ut i ett mörkt rörsystem
under stadens bullrande gator.
Slutligen förenades hon med havet,
salt och förorenat, usch!
Vem hon en gång var? Det kunde hon aldrig glömma!