när svalan lämnade min axel
och jag
just i den sekunden
föll ihop och bara låg
där
var andetagen som
tyngst
och tårarna som störst

för stora
för dom liksom
täppte igen i mina
kanaler

och det var då som
vingslagen skapade
sånna där
enorma
vågor i luften
och dom
ekade och skakade och
slog hål på
trummorna i mina öron

och jag skrek
jag skrek att jag
skulle resa på mig
röra på mig
och göra vad som helst
inte bara ligga där
och låta gamarna
äta
min redan uttorkade
hud

och kanske var det just då
när jag förlorade mina
ögon
mina ögon som var
fönster
mellan mig
och världen
som jag förstod att vissa

att vissa kanske bara är
menade
att bli mat
för andra
att vissa
kanske måste stå till svars
för alla andra

och kanske var det
min tur
eftersom jag också

levt på själar

och tagit kroppar

blivit mätt på
liv


kanske
kanske är det rätt
att sluta andas
sluta leva
och bara
försvinna

för att
slutligen
bli

kvitt