Jag älskar att fotografera! Det finns en alldeles speciell plats, där det alltid är vackert. Även om det regnar eller är soligt, vinter eller sommar, dag eller natt, det är alltid lika vackert, och jag älskar att sitta där fotografera och tänka. Enda problemet är att det ligger så långt borta.

Det var på sportlovet, när jag satt där på kullen vid sjön och tittade ut över vattnet, som jag träffade Jimmi. Helt plötsligt bara stod han där och såg ut över vattnet. Han hade tydligen inte sett mej, för han bara stod där och tittade ut över vattnet och horisonten. Jag satt och tittade på honom en lång stund innan han upptäckte mig. Han vände sig om, och helt oväntat så hade jag plötsligt ögonkontakt med honom. Han hade blå ögon, ögon som man kan drunkna i, och om jag aldrig hade trott på kärlek vid första ögonkastet, så gjorde jag i alla fall det nu.
- Hej, ropade han. Vem är du?
Han pratade dalmål.
- Hej, svarade jag. Jag heter Sara. Vem är du?
- Jimmi, jag kommer upp till dej, vänta där!
Han försvann, och efter ett par minuter så var han uppe på kullen där jag satt, och satte sej ner bredvid mej.
- Du gillar att fotografera ser jag, sa han och syftade på digitalkameran som låg i mitt knä.
- Ja, det gör jag, sa jag och log.
Han log tillbaka tillbaka mot mej. Världens finaste leende!
- Jag gillar också att fotografera. Jag läser till fotograf. Jag går första året på media här i Borlänge.
- Vad kul! Jag vill också läsa media och bli fotograf, men jag vet inte om jag kan komma in. Fast jag har ju lite tid kvar att jobba upp betygen.
- Du kan ju börja i Haga, där går jag. Det skulle ju vara kul om vi gick i samma skola.
- Ja, men jag bor ju inte här i Borlänge. Jag bor i Stockholm. Är bara på besök hos min kusin, Karro. Det är inte säkert att jag får gå här.
- Nej, men du kan ju söka i alla fall.
Han log uppmuntrande mot mej, och vi fick ögonkontakt.
- Jag måste nog gå nu, sahan och såg uppriktigt ledsen ut, men vi kan väl byta telefonnummer så kan vi höras någon gång.
Jag gav honom numret till min mobil, och fick hans.
- Hej då, Sara, sa han och log mot mej innan han gick.
- Hej då, ropade jag efter honom innan han försvann in blend träden.

På kvällen, när Sara hade kommit tillbaka till Karro och satt och kollade igenom bilderna som hon hade tagit under dagen, hörde hon plötsligt det välbekanta ljudet av ett mottaget meddelande. Hon sprang upp ur soffan och grävde fram mobilen ur jackfickan för att kolla meddelandet. Det var från Jimmi.
- Hej Sara. Jag vill träffa dej igen, vill du? Kan vi träffas i morgon utanför McDonalds i Kupolen? Din Jimmi.
Det hoppade till i Sara. Jimmi ville träffa henne igen! Det pirrade i henne när hon svarade:
- Hej Jimmi. Det är klart att jag vill träffa dej igen! Kupolen i morgon klockan ett? Funkar det? Kyss, Sara.
Hon tvekade lite innan hon skickade. Skulle hon verkligen skriva ”kyss”? Äh, tänkte hon och tryckte på sänd. Det gäller att våga och vinna!
Fem minuter senare fick hon svar:
- Ja, det funkar. Klockan ett utanför McDonalds. Kyssar, Jimmi.
Han skrev kyssar! Sara var helt överlycklig. Karro tittade konstigt på henne när hon hoppade runt på golvet.
- Vad har hänt? frågade hon.
- Jag ska träffa Jimmi i morgon! jublade Sara, och fortsatte hoppa omkring i rummet.
- Aha, sa Karro. Du får berätta i morgon kväll, tillade hon med ett leende.

Jag vaknade med ett ryck. Vad var klockan? Klockradion visade på 09.53. I dag ska jag träffa Jimmi! Nervöst.
Karro började röra på sej i sängen bredvid.
- God morgon, sötnos, sa jag till henne.
- God morgon, gumman, svarade hon. Är du nervös?
- Ja, jätte! Men det ska bli kul! Jag längtar.
- Jag förstår det.
Hon log uppmuntrande mot mej. Jag rodnade.
- Du är kär! utbrast hon helt plötsligt. Du är kär i Jimmi!
- Hur vet du det? frågade jag, och försökte se normal ut. Det gick inte så bra.
- Det syns på dej! Du liksom lyser.
Jag rodnade ännu mer.
- Ja, okej, erkände jag. Han är så underbar! Du skulle se hans ögon. Blå, som man kan drunkna i. Och hans leende! Världens finaste…
- Jaja, avbröt Karro. Han är helt fantastisk, jag har hört det nu. Du får berätta i kväll vad som hände.
- Ja, det är klart! svarade jag med drömmande blick. Han är så underbar…
Jag drömde mej bort. Han var så fin! Nästan overklig. Hans blåa ögon. Hon kunde drunkna i dem! Och hans underbara leende…
- Sara!
Karro väckte mej ur mitt drömtillstånd.
- Vad händer i ditt huvud egentligen?
- Jag kan inte sluta tänka på Jimmi, förklarade jag.
- Nej, jag har märkt det, sa Karro, och såg road ut. Han har tagit över din hjärna.
Vi började skratta. När skrattattacken var över såg vi på varandra och log. Karro gav mej en systerlig kram.
- Jag önskar att du var min syster, sa hon.
- Ja! utbrast jag. Din lillasyster. Bara ett år yngre än dej.
- Du är min bästa vän, Sara!
Karro log mot mej igen. Jag log tillbaka. Det var tyst en lång stund.
Tystnaden avbröts av Karros mamma som ropade:
- Frukosten är klar!
Vi började småfnittra igen.
- Kom nu gumman, sa Karro. I dag gäller det! fortsatte hon när vi tog oss upp ur sängarna och ner till frukosten.
Och det var så jag kände. I dag gäller det. Jag kände på mej att det som hände i dag skulle förändra mitt liv.

Sara satt i den lilla trappan utanför McDonalds och väntade. Hon kände sej riktigt snygg. Karro hade borstat och satt upp hennes långa, svarta hår i en snygg, välgjord frisyr. Hon hade dragit bak håret och satt upp det bak på huvudet med hjälp av en massa hårnålar, men hon hade lämnat några slingor lösa. Karro hade dessutom sminkat Sara svart runt ögonen och hjälpt till att hitta kläder som Sara kunde ha på sej. Det blev nätstrumpbyxor, kort lackkjol och spetslinne, allt i svart. Hon såg egentligen ganska vanlig ut. Eller, vanlig för henne. Svart och goth. Men hon kände sej ändå extra fin just i dag.
Hon drömde sej bort igen. Hon drömde om att han böjde sej mot henne, kysste henne…
- Hoj!
Han drog upp henne ur sin drömvärld.
- Hej, sa hon och log varmt mot honom.
Han log tillbaka. Åh, de där ögonen.
- Vad fin du är! sa han och synade henne från topp till tå.
- Tack!
Han tyckte att hon var fin! Hon kände hur hon rodnade lite, men hon försökte dölja det genom att börja prata om något annat.
- Så, vad ska vi göra? försökte hon.
- Jag vet inte, svarade Jimmi. Vi kan gå någonstans.
- Okej, vart? Busstationen? Vi kan åka hem till dej!
Sara log flirtigt mot honom, och försökte göra sej så söt som möjligt.
- Varför hem till mej?
- Varför inte? Jag vill se hur du bor.
Hon log och sökte ögonkontakt med honom.
- Ja, okej då.
Han drog upp henne ur trappan.
- Kom då! sa han och log retsamt mot henne.
Sara började fnittra när de gick mot busstationen.
- Vad är det? frågade han.
- Nej, ingenting.
Hon lyckades behärska sej och slutade fnittra. Nu såg han på henne så där gulligt igen.
Plötsligt lade han armen om henne. Sara kände hur hjärtat började slå snabbare. Han såg frågande på henne, liksom för att kolla att det var okej. Det var okej. Det var så himla mycket mer än bara okej!
Hon besvarade hans frågande min med att se honom i ögonen och le sitt varmaste leende.
Efter något som kändes som fem sekunder var de framme vid busstationen.
Nej, tänkte Sara. Måste det här underbara ta slut?
- Hur är det? frågade han.
Hon lutade sej mot busskuren och kollade på honom. Han var verkligen snygg.
- Jag vill ha en kram, mumlade hon till svar.
- Va?
Jimmi såg frågande ut.
Sara tog mod till sej och frågade:
- Kan jag få en kram?
Hon såg på honom med valpögon, och log sitt sötaste leende.
Han log varmt.
- Det är klart att du får!
Han kom och ställde sej framför henne vid busskuren, och i nästa ögonblick så hade hon hans varma kropp mot sej.
Gud, vad bra han är på att kramas, hann Sara tänka, innan han plötsligt sköt henne ifrån sej.
- Vet du hur vacker du är, Sara?
Hans röst var full av värme, och något mer. Plötsligt såg hon det, det var ju så uppenbart! Hela Jimmi strålade av kärlek!
Han strök undan hennes hår ur ansiktet, och såg henne i ögonen.
Sara hann tänka ungefär tusen tankar. Han kom närmare henne, och tillslut rörde hans läppar hennes, och dom kysstes. Det var det bästa hon någonsin varit med om! Hon ville aldrig att det skulle ta slut.
Men tillslut kom bussen och de var tvugna att sluta kyssas och gå på bussen. Men Sara visste att den här dagen skulle bli helt perfekt.

- Och sen böjde han sej fram och kysste mej! berättade jag uppspelt.
Karro lyssnade intresserat på när jag berättade, och när jag var klar så gav hon mej en kram och utbrast:
- Fan, vilken tur du har gumman!
Min dag hade varit perfekt! Eller, det var bara en sak som inte var bra. Att den var tvungen att ta slut. I morgon skulle jag åka tillbaka till Stockholm och snart börjar skolan igen. Men nu har jag ett riktigt mål! Mitt mål är att få tillräckligt bra betyg så att jag har chans att komma in på medialinjen i Borlänge.
Men först följer en natt, och sen en lång bilresa tillbaka till Stockholm.
- Vad tänker du på? undrade Karro. Du ser så ledsen ut.
- I morgon åker jag hem, och då dröjer det ända till sommarlovet innan jag får träffa Jimmi igen, sa jag sorgset.
- Ja, sa Karro, men vi får ju hoppas att du kommer in på media i Haga, tillade hon uppmuntrande.
Jag hade berättat för Karro om mina planer att plugga i Borlänge.
- Men gumman, fortsatte hon. Det är kanske bäst att vi går och lägger oss. Det är en lång dag i morgon, och du måste vara utvilad.
- Ja, höll jag med. Det kanske är bäst.
Vi gjorde oss klara, borstade tänderna och tvättade bort sminket, sen sa vi godnatt till alla, och gick och lade oss.
- Godnatt gumman, sa Karro.
- Godnatt, svarade jag.
Jag drömde om Jimmi den natten.

- Jag kom in!
Jag jublade i telefonen. Jimmi var lika glad som jag.
- Gjorde du? Fan, vad kul!
Nu är det fyra månader sedan jag var i Borlänge och träffade Jimmi. Jag har inte hunnit än under sommaren, men jag ska åka till honom på torsdag, och sen vara hos honom tills skolan börjar på måndag.
Det har varit planerat länge att jag skulle åka upp till honom och sen åka hem innan skolan börjar, men nu kom jag in i Haga också! Jag ska få plugga i Borlänge!
- Jag vet! utbrast jag.
Jag var överlycklig.
Vi diskuterade tågtider en stund innan vi sa hejdå. Jag var tvungen att gå och packa.
Sara hade nästan somnat på tåget till Borlänge, men nu var hon äntligen framme. Men vart var Jimmi? Han skulle möta henne på stationen klockan tolv. Sara satte sej och väntade. Medan hon väntade hade hon en chans att tänka. Hon undrade om Jimmi fortfarande var lika söt, och om han skulle tycka lika mycket om henne nu som förut, om han ens skulle känna igen henne…
Klockan blev halv ett, men Jimmi syntes fortfarande inte till. Tjugo i ett hörde hon en välkänd röst som sa:
- Förlåt att jag är sen, men bussen kom inte som den ska göra.
Han ställde sej framför Sara och såg ledsen ut.
Wow, tänkte Sara. Han var ännu gulligare än på sportlovet.
- Det är lugnt, sa hon, och han såg lite gladare ut.
Hon reste sej upp och smög sej försiktigt närmare honom, kramade honom. Han kramade tillbaka. De kysstes. När de hade slutat kyssas viskade Jimmi:
- Jag har saknat dej, min lilla vampyr.
Sara kramade honom hårdare, och när de tog Saras väskor för att gå till bussen, så sa hon:
- Jag har saknat dej med. Så otroligt mycket!
Han stannade och gav henne en lätt kyss på kinden.
När de satt på bussen, och Sara lutade sej mot Jimmi, så kände hon att allt var helt underbart.
- Jag älskar dej, viskade hon till Jimmi, och gav honom en mjuk kyss på munnen.
Hon var i Borlänge, hos Jimmi, och allt var precis, precis som det skulle. Det skulle bli ett fantastiskt år! Och det var Sara helt säker på.