Med två skott bröts tystnaden,
och vigde oss i den.
Smärtan stack våra bröst,
och vi kröp ihop.

Ord flödade iderligen,
och våra trumhinnor blödde.
Vi låg ju där på sängen,
så stilla i lugn och ro.

Men vad var vi egentligen?
Bräckliga kroppar med en rebellisk själ.
Den bröt sig ur sina fjättror,
och flög ut ur hålen i våra hjärtan.

Det som till synes bara var,
visade sig även att verka.
Det som var så litet,
åt sig större och större

Där hjärtat en gång satt,
och där vår kärlek en gång dansade,
fanns nu ett stort hål.
Och ur det hängde kedjorna.

Vi var för evigt förlorade,
inkapabla att vara de vi borde vara.
Ord blir, slag, blir kulor, blir död.
Vem trodde att mord var att säga:

Du är ingenting värd.