Jag vill åka bergochdalbana. Och jag vill inte kliva ur.

Jag vill aldrig kliva ur. Aldrig någonsin mer. Aldrig. Aldrig, aldrig mer igen stanna och lyssna efter liv.

Jag har insett att adrenalin är det enda som verkligen knackar dig på ryggen och ger dig de nödvändiga tecknen på att du faktiskt lever. Kliv aldrig ur nöjesattraktionen. Kliv ur! och du kommer att i förtvivlan söka rätt på din ensamhet för till och med hon har lämnat dig till minusgraderna och snön innanför dom fyra väggarna som du kallar ”hem”.


Dekadens, oh vilket modeord! Smarta essäister som talar om moraliskt förfall! Dom talar om bilar, död, djur, ängder, händer, ögon, regn, rusdrycker (vad var det?), leva dö leva dö dö leva leva leva dö. Du vet inte. Hundra kolibrier sjunger om en död Saddam Hussein. Allt är olika sätt att inte veta. Du sover och du ser Saddam bli hängd av soldater som ser ut som mammor. Mammor som hänger i snaror av vittnets dödlighet. Vad hör till vad? Vilket vad hör till det vad som du först trodde att du visste att du tänkte betydde någon form av kontext? Matematik matematik matematik så många oändligheter av sånt som skriker ”du vet ingenting”.

Jag kan inte ens skriva längre. (Vad vet du? Vad vet du egentligen? Vem är du din förbannade jävla... du!... ja du?) - Vem, jag?


Fort! Ge mig adrenalin... jag kände just frosten mot tinningen. Vad fan är frost egentligen?


Vad vet du... vad fan vet du... Vem jag?... jag?... ?... ?.


Det var [inget]. Jag har aldrig kunnat [skriva].