December 19-frös ihjäl

December månad, vintern hade börjat visa sin kyligaste sida, i kväll ven vinden och snön yrde runt och skymde sikten för de stackarna som var tvungna att ge sig ut. Kunde man, så stannade man inne, vilket de flesta valt att göra, ingen gav sig ut frivilligt en kväll som denna. Det var riktigt kallt och halsdukar och vantar var ett måste, om man nu skulle ut. Fast i det stora hela så var det bara herr vinter själv som var ute och röjde omkring.
Det fanns dock en liten människa där ute i kylan, en som absolut inte frivilligt befann sig ute i den smällkalla kvällen, en liten människa som kämpade därute, en liten frusen själ, som inte visste om hon skulle se dagens ljus och få känna solens underbara värme någon mer gång mot sin nerkylda hud.

Djupt där inom sig, kände hon, att hon skulle dö nu, att det var så det skulle bli, så skulle det sluta, förlorad, ung och söndertrasad, fast hon skulle ju slippa lida mer nu och det var ju alltid en liten tröst, men ändå. Ville hon dö nu? Så ung, hon hade ju så mycket mer kvar, som var ogjort, så här skulle väl ändå inte hennes liv förfaras.
Hon frös. Vinden piskade hårt i hennes ansikte, om bara snön och vinden kunde avta, så hon kunde tänka klart, om solen ändå kunde komma fram och värma hennes frusna kropp. Skulle hon kämpa? Skulle hon släppa taget? Låta vinden och kylan ta henne, få övertaget och dra med henne in i sin värld. Tankarna förvirrade henne. Skulle hon verkligen nu i detta läge, bestämma sig för, om hon skulle fortsätta leva och kämpa vidare. Kunde hon verkligen i denna stund fatta ett sådant stort och viktigt beslut? Skulle hon släppa taget och låta döden få henne? Hon skulle ju slippa att frysa, det kunde hon vara säker på i alla fall.

Det kunde gälla minuter nu, hon skulle vara död i morgon, borta och fri för alltid, kanske skulle hon vakna upp till sommarn som en nykläckt fjäril, dom var ju så vackra och visst var dom lyckliga och fria? Det spelade ingen roll längre, vilket liv hade hon att komma med, hon var ju ändå bara en liten sudd som kippade efter luft vid vattenytan hela tiden. Hon kände sig sömning och var ganska lugn och harmonisk nu, hennes hjärta slog sakta och tunga slag ekade tystare och tystare, hennes tankar blev allt mer suddiga, det var inte bra, om hon ville överleva. Ville hon överleva behövde hon hålla sig vaken och klar, hon hade ju inte bestämt sig än. Kämpa, plötsligt ryckte det till i hennes lilla kropp, hon kände det, nu kände hon det, hon ville inte dö än, hon ville hålla sig kvar lite till i alla fall, för tänk om, tänk om det kanske fanns ett lyckligt liv åt henne också, så många andra hade ju klarat sig, nu blev hon arg, hon behövdes i denna världen, det fanns ett kall, något som väntade på henne, än var hon inte färdig på denna jord. Fjärilslivet fick vänta, hon ville faktiskt få vara människa ett tag till i alla fall och mamma och pappa, hur kommer dom att ta det, om hon inte fins längre? Tänk vad förtvivlade dom skulle bli, hon fick ont i magen, hon kunde se deras ansikten framför sig, tänk om dom ändå kunde känna att hon behövde dom så otroligt mycket just nu. Mamma och pappa, hennes läppar formade orden och med all kärlek hon hade inom sig till sin mamma och pappa så fick dom henne att kämpa vidare, hon kunde inte stå ut med tanken att göra dom olyckliga, och var det någon som älskade henne, så var det ju dom.

Ilskan slet tag i henne och gjorde hennes kropp stark och varm på samma gång. Inte kunde hon låta en annan människa få bestämma över hennes liv, det hade hon väl ändå rätten att få göra själv. Hur jobbigt det än var, så skulle han faktiskt få kämpa lite till innan han kunde göra slut på henne helt, så här lätt skulle han inte få vinna över henne. Tänk att den dos av envishet som hon besatt kunde växa och bli så stark ibland, tack du lilla åsna som bor i mig, tänkte hon för sig själv och trots kylan och det trängda läge hon befann sig i så smög ett litet leende fram i hennes sönderslagna ansikte.

Hon satt ihopkrupen i ett hörn, hon tryckte sig så nära väggen hon kunde för att få lite värme, med en heltäckningsmatta som lite skydd, en gammal matta som slängts ut och blivit liggandes där ute för längesedan gjorde henne nu glad för att den hade fått bli kvar där på balkongen. Det var flera minusgrader, det var en av de kallaste vintrarna de haft på åratal och hon hade bara trosor på sig. Innanför hörde hon hur musiken dånade ur de halvtaskiga högtalarna, hon såg hans sammanbitna ansikte framför sig, hur hans kindmuskler rörde på sig, som om han tuggade på något. Hon ville inte se honom framför sig, aldrig mer, hon försökte blunda hårt, men hans ansikte fans där hela tiden.

Åh Gud vad hon frös. Hon kände knappt sina ben längre, hon ville röra på sig, men kunde inte. Bilderna hon haft framför sig blev allt suddigare och hon kände hur hennes ögonlock blev allt tyngre. Hon ville sova nu, hennes huvud började bli tungt, föll sakta bakåt. Åh snälla, du måste släppa in mej snart, kan ingen komma och hjälpa mej, å Gud jag fryser ju ihjäl………….

”Det finns en väg, som du kan vandra, det finns ett mål som du kan nå. Bestämd och fast i din vilja, du är där, fortare än du tror. Fortsätt på vägen rak och fin, ett leende på dina läppar, håll god min.
Tappa aldrig hoppet, det är det som håller dig stark, du kommer snart att finna, att du går på säker mark. Titta inte bakåt, glöm nu det som var. Där bortom bergen, där finner du ditt svar. Låt nu träden viska, låt vinden ge dej ro. Hoppa över bäckar, vandra över varje bro. I dag är redan över, i morgon kommer så. Ta med dej vad du lärde, men fortsätt alltid att gå. Se solen och månen vandrar, jorden går i varv. Livet för vi med oss, det som vi fick i arv.”