Jag kommer ihåg
när jag såg
dom vi allt för ofta
glömmer
dom vi allt för ofta
förtränger
för att kunna
leva
med oss själva

jag kommer ihåg
när jag såg dom
skratta
för glädjen
över allt jag tidigare
struntat i
och
ärligt talat
väldigt ofta
gör nu med

och jag minns
att jag kände ett
enormt
hål
i mig
som med
deras leenden för allt det lilla
fylldes
av svart
skam

och jag undrar fortfarande
hur jag kan ha sett
det jag sett
och ändå leva
som jag lever

jag undrar fortfarande
varför vi inte blir mer
påverkade
trots att
verkligheten
och sanningen
lever
på insidan av våra
ögonlock


och jag blir alltid lika
förvånad
över att jag inte ger dom
allt jag har
men även om jag nu gjort det
hade jag i slutändan
ändå haft mer


men du förstår
jag vill egentligen inte
gång på gång
älta orättvisor
för det vore kanske inte heller
helt rätt

men det är så svårt

det är så svårt
när man varit där
och sett
känt och
kramat dom
och hört deras
försiktiga
döende
röster
be om liv
och när man klappat
deras uppsvällda magar
av djup
hunger
då är det svårt


och jag blir alltid lika
förvånad
över att jag inte ger dom
allt jag har
men även om jag nu gjort det
hade jag i slutändan
ändå haft mer


jag bara undrar
varför man inte gör allt man kan
för att dom ska få det bättre
varför man tänker inte på dom varje dag
för att på något sätt visa
att dom alltid finns med oss

våra medmänniskor

vi


men hur hemskt det än är
så förtränger man
för att kunna

leva

och jag antar att det
också är en

sanning i sig