En ängel landar och
drar ner mig i
den svarta leran

Hon blåser och
nej
och jag springer i
röda knästrumpor





Jag är ödets narr





En fågel landar och
nej
inte rätt den här gången heller.

Jag tappar bort mig i
den tunna
dimman
Men jag är inte rädd

Ett töcken som
känns
som kärlekens värme






Jag är dimmans älskarinna.