Där jag bodde när jag var liten fanns det en man som hela tiden sprang. Varje gång jag såg honom så sprang han. Lätt haltande. Han måste ha haft något fel på benet för han linkade alltid med sitt högra ben. Det såg fruktansvärt slitsamt ut där han kom. Trots det hade han alltid blicken fäst någonstans i marken fem meter fram och pinnande på. Jag tyckte inte att det verkade som om han alltid sprang samma rutt. Han fanns överallt. Som en del av landskapet kanske. När jag cyklade till kiosken för att köpa glass eller när vi kastade lite nere vid forsen, såg jag honom nästan jämt komma haltande. Men det måste man ge honom, fort gick det.

Han hade samma kläder på sig varje gång jag såg honom. Det var sådana där gamla shorts, eller ja gamla och gamla, sådana där som friidrottare har, en vit T-shirt som det stod \"Iron man\" på med urvattnade bokstäver. På vintern hade han så klart mer kläder, det var ett blått Helly Hansen underställ under shortsen och T-shirten. På skallen hade han en gul och blå Ingemar Stenmark-mössa. Ibland undrade jag om han hade flera uppsättningar av samma kläder eller om han inte tvättade dem alls. Fast för det mesta funderade jag inte alls på det. Han skulle vara klädd så. Det passade in.

Så en dag såg jag honom plötsligt komma gående. Lätt haltande med en käpp i handen. Han hade tröttnat på att springa, sas det.