Jag skriver därför finns jag!
men hur finns jag, om jag bara skriver och allt jag skriver bara hamnar i skrivbordslådan, eller i en resväska under sängen eller gud förbjude, direkt i den bruna papperskassen under diskbänken, för pappersinsamling. Är det ett måste att jag blir publicerad för att existera?
Vad menas egentligen med att existera som författare? I en enkel mening så kan man säga att man författar ett brev, redan då skulle du kunna kalla dig författare. Gör du det? Antagligen inte! När du skriver en doktorsavhandling som forskare kallar du dig nog inte heller för författare men helt klart är det du som skrivit avhandlingen. När andra läser den och diskuterar den kommer de förmodligen att hänvisa till författaren, så enligt andra är det den rollen du har. Egentligen alltid när du skriver så är du en författare i en betydelse av ordet. Men du är knappast en yrkesmässig författare.

När är man då en yrkesmässig författare? Är när du tjänar pengar på det eller är det när du skriver och det trycks och ges ut? Eller när du skriver på heltid eller deltid? Kan det vara så att du måste kunna livnära dig på det du skriver för att kunna kalla dig författare? I sådana fall är alla som skriver i sitt jobb författare och det stämmer väl ändå inte.

Om du jobbar som läkarsekreterare och skriver rent läkarens noteringar, när du sitter i domstolen som notarie och för anteckningar över rättegångar, eller när du helt enkelt jobbar som journalist. När du arbetar som journalist så skriver du nya texter hela tiden och författar fast jag tror inte om jag skulle gå ner på den lokala tidningen och fråga de som jobbar där om de är författare att de skulle hålla med.

Jag provade och fick svaret att det var en knivig fråga, för precis som jag skrev så författar de artiklar, notiser kåserier med mera. Det ingår i yrket att författa. Men som journalisten jag pratade med svarade, sade han; att om jag går ut och frågar folk på stan vem som är en författare så skulle nog ingen svara Per Bjurman, utan kanske Jan Guillou, nej vänta han är journalist också Liza Marklund, nej hon är det också. Ferlin var ingen journalist och han förknippar människor med yrket författare.

Är det så att du skriver för att du vill bli sedd som författare, du en författare. För att lämna ett spår efter dig till eftervärlden, bli publicerad och göra ditt namn odödligt. Eller är det helt enkelt så att du bara skriver, för skrivandets skull.

Om jag blir publicerad? Hur blir jag publicerad? Är all publicering lika värdefull? Existerar jag lika mycket om jag blir publicerad på Bonniers eller Norstedts som om jag ger ut en ett eget fanzin? Är det viktiga för existensberättigandet, var jag kommer i tryck, hur jag kommer i tryck, om jag tjänar pengar på det, bara går runt, eller om jag till och med blir fattigare av det? Är det inte egentligen helt upp till författaren, poeten eller skribenten att själv känna efter när det känns bra och rätt för en själv?

Om jag nu ger ut ett fanzin och står på gågatan och försöker sälja det till folk som går förbi, eller om jag lägger några exemplar på mitt stamcafé och ber dem sälja det åt mig och jag är nöjd med det, är inte det en tillräcklig form av publicering då. Eller om jag har skrivit en egen diktsamling som jag har tryckt själv och säljer den på samma sätt räcker inte det, eller får den, diktsamlingen, högre status om jag sätter den i en hylla hos den lokala bokhandeln. Det blir för det första svårare att sälja den och för det andra blir det svårare att sälja den, om jag inte har ett namn och hamnar i skyltfönstret.
För det första hamnar den på en hylla i en bokaffär där den inte alls blir lika exponerad som om den ligger på disken på caféet. För hur det nu är så är genomströmningen betydligt större på ett café än vad det är i en bokhandel, och om alstret inte är alltför dyr så händer det ju att folk impulsköper saker. Om det är så att jag står på gatan och säljer den, får ju folk som går förbi ett ansikte på författaren, de kan till och med byta några ord med vederbörande och de har chans att få alstret signerad.

För det andra om den står hos en bokhandlare lägger de på rätt mycket pengar så att diktsamlingen som från början kostade 40 Skr helt plötsligt kostar 75 Skr. Nu säger jag inte att alla bokhandlare gör så men det finns de som gör det. Jag har förståelse för dem på ett sätt för de behöver pengar till hyra av lokal, löner till personal med mera, men ändå att höja priset med nästan det dubbla gör det i princip omöjligt att få den såld, speciellt när den står med ryggen mot omvärlden och saknar baksidestext. Med fanzin vet jag inte ens om det är möjligt att få sätta dem i en bokhandel.

Nackdelen med att stå och sälja själv är att du som författare eller poet inte når ut till det stora flertalet utan försäljningen hamnar på en lokal nivå, om du nu inte har många kompisar som kan vara dina distributörer i andra städer. Däremot om du är mer känd och eller har ett förlag i ryggen så är det de som tar hand om distribueringen av ditt alster och om den säljer bra hamnar den på en bättre plats i bokaffärerna och säljer antagligen då ännu mer.
Vad har jag egentligen rätt att publicera? Om jag skickar in till förlag och blir publicerad, då vet förlaget vad som får publiceras. Och i Sverige, om jag ska följa lagen, får nästan allting publiceras. Inte allt men nästan allt. Men vad håller den kvalitén att det är värt att publiceras? Vad är tillräckligt bra, och vem har rätt att avgöra det?

Så länge det litterära verket är tryckt och folk köper det är det ju egentligen upp till läsarna att avgöra om det är tillräcklig bra, för om det inte håller en tillräcklig klass, av det ena eller andra slaget så finns det ingen som kommer att köpa det andra numret, om det nu är någon form av tidskrift som ges ut. Om det är en bok är det en annan sak, men det har nog ändå med priset att göra om folk köper det. Om det är billigt så kan folk köpa det utan större betänkligheter. Men om det är dyrare blir det svårare att sälja och det ställs högre krav på både kvalitén på omslaget och innehållet. Givetvis säljer boken betydligt lättare om köparen känner författaren ifråga, eller om den rent av är skriven av en känd författare. För att boken ska sälja riktigt bra är det nästan ett krav att författaren är känd, en känd författare eller en känd person. För idag är det inte lika viktigt att det är en etablerad författare som skriver boken, som det var tidigare. Idag kan det lika gärna handla om kändisskap för att få sälja. Det har även breddats så att det inte bara är skönlitterära böcker som säljer utan idag är vissa av storsäljarna kokböcker. Och när vissa kändisar skriver sina böcker är det inte ens de själva som skriver dem, men det är ändå biografier om dem av dem. Där kommer den hemliga författaren in och skriver, en så kallad spökskrivare som tillsammans med ”författaren” går igenom vad som skall finnas med och sen är det spökskrivaren som författar medan kändisen står som författare. Men givetvis är det fortfarande de kända författarna som säljer mest, och de säljer bland annat på sitt kändisskap.
När är du egentligen författare i andra människors ögon och medvetande? Är det när de har läst något du har skrivit och ditt namn står under texten? Är det när de har hört något du har läst? Räcker det med det? Eller måste de uppskatta och ta åt sig, beröras av det du skriver. Annars kan det vara så att du inte fastnar i deras medvetande fast du har skrivit och gett ut böcker och inte får ett eget existerande som författare i läsarnas medvetande. Kan det vara så att en författare som är tillräckligt känd för att finnas i det allmänna medvetande, automatiskt blir en författare för dig fast du aldrig har läst en rad som vederbörande har skrivit.

”Somliga går med trasiga skor” det känner nog de flesta igen, men måste de veta om att det är Cornelis Vreeswijk som har skrivit det för att det är han som ska kunna ta äran av författarskapet. Även om de känner till att han är trubadur, känner folk i allmänhet till att Vreeswijk var poet? För att han ska få äran av raden, måste folk då känna till att det är han som skrivit den?
Sedan kan det vara tvärtom fast ändå inte. En annan författare använder sig av en känd rad eller några kända ord från en dikt eller låt. Den nya författaren får ett igenkännande av de allmänt kända raderna och dennes text lever på någon annans författarskap, ser det som en hyllning eller ett parasiterande. Till exempel som Blues gjorde med tidigare nämnda rad ”somliga går i trasiga skor.” Om det nu är så att de som hört Blues sjunga sin låt och inte vet att det är Cornelis som har skrivit så är det ändå så att Vreeswijk existerar genom de ord han har skrivit och för vidare i det allmänna medvetandet genom en ny lyssnarkrets. Det finns hur många exempel som helst på liknade lån av textrader genom litteraturhistorien, både medvetna och omedvetna. För att läsare påverkas av det de läser tar åt sig det de tycker om eller det som fastnar och återanvänder det på sitt eget sätt. När de i sin tur skapar egna texter, dikter eller prosastycken. Som en kille som skulle vara med och tävla i en Poetry Slamtävling och hade med sig för få dikter och satte sig och skrev en kort kärleksdikt som blev i princip samma som en av Bo Kaspers Orkesters låten ”hon är så söt när hon sover.” Jag tog och pratade med killen i fråga och han sa att han aldrig lyssnade på Bo Kaspers. Jag tror att han omedvetet har hört låten och fastnat för den och sedan lyckas sitta och skriva en nästan identisk strof utan att vara medveten om det.

Jag tror att både publiceringen och distribueringen har ändrat sig idag i jämförelse med tidigare. Förr var det betydligt svårare att få sin bok publicerad, det var näst intill en klassfråga om du överhuvudtaget skulle kunna ge ut en bok. Medan idag kan vem som helst ge ut en bok eller en tidning, eller varför inte skapa en hemsida på nätet eller en blogg. Så det är betydligt lättare att bli publicerad idag, eller egentligen publicera sig själv. Förlagsantalet har också ökat, men det är fler förlag som är specialiserade på specifika områden. För att kunna ge ut en bok på ett större förlag idag i jämförelse med då, tror jag inte har blivit lättare. Det kanske till och med har blivit svårare att kunna få ge ut en bok idag, på det sättet, eftersom konkurrensen har ökat, personer som skriver blir fler och fler och vikten av att synas har växt. Att bli känd har blivit viktigare och lättare, men att bli känd som författare har nog bara blivit svårare, för att inte tala om poeter. Förut var det en stor sak att vara poet, medan idag tror jag att det anses vara rätt flummigt att skriva poesi, fast det känns som om det har börjat vända. Poesin har börjat växa igen på ett mer folkligt plan där det talade ordet har blivit viktigare än det skrivna.

Jag skriver därför finns jag? Om jag skriver, men bara skriver för mig själv, lever mina texter då, gör de så att jag existerar? Om jag existerar, om de existerar, har jag då någon slags hemlig identitet som författare. Hemligare än att skriva under pseudonym, så hemlig att jag bara skriver för mig själv, har jag då rätten att kalla mig för författare?

Jag diskuterade det hela med en vän för ett par dagar sedan, ni förstår att man som essäförfattare behöver lufta sin hjärna och ventilera sina tankar. I alla fall sade min vän så här ”om jag bara skriver för egen del, aldrig skickar till förlag eller ger ut mina dikter själv, aldrig syns, eller personen som kallar sig poet syns men inte hans ord. Har då denne man rätt att kalla sig poet när han sitter på krogen och ler lite lurigt mot flickorna på andra sidan bordet och säger att han är poet och vill bjuda på ett glas. Eller ännu värre att han är poet och ber dem bjuda honom på ett glas för att han ska kunna skapa.” Om han nu sitter hemma på sin kammare och skriver så visst kan han väl få kalla sig poet om det behagar honom, han kanske skriver så svåra saker att ingen förstår honom. Och enligt vissa definitioner är ju allt poesi, även det man inte förstår. Fast är det konst? Är poesi konst? Är prosa konst? Vad är konst? Jag vet inte om den poetens dikter är konst, men jag tycker att poesi är konst, sen finns det alltid bra och dålig sådan. Det finns alltid bra och dålig konst och det som kanske är bra för en är dåligt för en annan. Men är egentligen all poesi konst? När det kommer till subjektiva frågor är det alltid mycket svårare att svara. För en boll är en boll och en bil är en bil, men är en dikt alltid en dikt? Det finns ju rättesnören som talar om vad som är en dikt, men saken är bara den att de inte behöver följas. Konst är något när någon tycker att det är det och det är samma sak med poesi. Så att om någon säger att poesi är konst så är poesi konst. I alla fall för den som tycker det.

När någon sitter på en scen och framför dikter som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt? Personer som är alldeles för pretentiösa, och saknar all form av självdistans och andra får sitta och lyssna på det, för även om det enligt mig är dåligt är det ju oartigt att resa sig upp och gå. Om personen i fråga är känd så är det inte speciellt svårt men om det är en okänd person som har tagit mod till sig för att gå upp på en scen för att framföra dennes egen poesi så skulle det vara rent av elakt att gå där ifrån. I alla fall så länge det håller sig till att läsa en dikt eller två, men om de drar ut på det och inte har någon känsla kontakt och samspel med publiken. Så kan det vara ett sätt att tala om att det räcker när man reser sig upp mellan två dikter och lämnar lokalen. När det gäller skriven dikt och författaren vill ha ett utlåtande finns det alltid något positivt att säga om författaren, poeten inte är närvarande är det bara att lägga ifrån sig boken och le eller gå eller det som faller en in.
En annan vän till mig brukar säga att han är barnboksförfattare, när han är ute på krogen. Det funkar.

Det är väl okej att vara författare bara för sin egen skull, eller? Eller har jag inte rätt i att kalla mig författare eller poet, om jag bara skriver för mig själv? Jag blir en väldigt privat författare, fast om det inte gör mig något så spelar det väl ingen roll?

Men författare är ju ett yrke. Kan jag kalla mig läkare om jag inte opererar någon, eller ställer en enda diagnos? Doktor kan jag kalla mig, men kan jag kalla mig läkare? Om jag bara är min egen husläkare sådär. Och är jag kock varje gång jag lagar mat, eller måste jag få betalt?

Till både läkare och kock finns det utbildningar, du får ett betyg eller diplom på att du kan det du kan. Och i båda fallen är det viktigt att du sitter inne med den kunskapen som du utger dig för att ha. I ena fallet kan det vara livsavgörande och i det andra fallet kan det vara livsavgörande om du inte hinner till läkaren och då är vi tillbaka på frågan och förhoppningen om att läkaren kan sitt jobb.

Ännu ett men.
Men finns det då någon liknade författarutbildning där du får ett fint diplom att hänga över skrivbordet? Eller över skrivbordet är nog fel ställe för man ska ju inte ha något distraherande omkring sig när man skriver. När har man rätt att kalla sig författare? Är en skrivarlinje en sådan utbildning? Behöver jag sitta inne med en massa förkunskap för att ha förmågan att skriva. Ja givetvis behöver jag kunna skriva, men mer än så behöver jag egentligen inte kunna för att skapa en berättelse eller en dikt. Resten kan ju gå på känsla, fantasier och idéer. Och förhoppningsvis är det ingen som dör om du gör ett dåligt jobb. Det har ju hänt att folk har dött för att en författare har gjort ett bra jobb, till exempel som Goethe i ”Den unge Werthers lidanden.” Sen finns det andra som nästan dött av skam när författare har lämnat ut sig och sin familj eller andra personer i sina texter. Det är väl så att skrivandet, författandet i sig och resultatet av det är förhoppningsvis oftare till för att underhålla eller väcka känslor än att döda någon.

Är det så att texten först existerar när någon läser den? Måste denna någon vara någon annan än själva författaren för att texten ska få ett eget liv. Måste alla texter vara offentliga eller fungerar inte endel texter som terapi eller grundarbete när man skriver? Alla texter behöver inte vara menade för att bli färdiga texter, texter som ska vara till för mer än själv författaren. Och vid sidan av ett större projekt är det många som har en skrivardagbok eller ett kladdpapper där de kan nerteckna tankar som inte passar in texten, eller inte passar in just där. De orden, de tankarna, meningarna kan vara minst lika viktiga som det faktiska författandet, fast de är aldrig meningen att bli offentliga. Vissa texter som skrivs, exempelvis en dagbok, skrivs oftast med bara författaren som läsare och dagböcker är väl inte sämre för det. Gör det någon skillnad om texten är tänkt att vara skriven till andra men aldrig blir läst, eller om texten inte är skriven för andra men blir läst ändå. Jag tror att det är många stora författares verk som blir släppta efter deras död som dagböcker och inte färdigskrivna manus och texter, böcker, och projekt, som ges ut av förlag som det sista författaren skrev. Är det rätt att ge ut sådana verk utan att fråga författaren? Jag tror att det finns bestämmelser om hur lång tid det måste gå för att dagböcker ska få ges ut, men i vilket fall som helst kan det vara mot författarens vilja. Om man ser det ur ett historiskt perspektiv så kan det vara väldigt intressant att få läsa sådant som var tänkt att det skulle ges ut men aldrig blev färdigt eller dagboksanteckningar eller liknande för att få lära känna författaren som person för att kanske komma närmre dennes texter. Det kan hjälpa läsaren att hitta rätt i tiden i tidsepoker och miljöer. En helt ny förståelse för karaktärerna kan växa fram och du kan kanske till och med dra paralleller mellan författaren själv eller någon av de som omnämns i dagboken eller minnesanteckningarna och någon karaktär i något verk. Fast bara för att en författare har levt som denne har gjort behöver det inte betyda att karaktärerna får ett annat liv. Det är ju en ren hypotetisk fråga eftersom författaren inte går att fråga. Fiktionen påverkas inte alltid av verkligheten.

Är det egentligen intressant för mig som skrivare att texten får ett eget liv?
Vem måste läsa det du skriver för att det ska bli en dialog med läsaren? Räcker det med att det är du själv fast inte just efter att du har skrivit det? I det fallet har du ju möjligheten att ta på dig ett par nya glasögon, du tar av dig författarens, skaparens och sätter på dig betraktarens, läsarens. Du själv har möjlighet att se texten på ett nytt sätt och du kanske även har skaffat dig nya erfarenheter sedan du skrev det så att du kanske hittar nya aspekter och infallsvinklar, eller helt enkelt bara har fått distans till det. Ibland räcker det långt.

Räcker det med att bästa vännen, pojkvännen eller flickvännen läser det? Det är kanske inte en så objektiv grupp, det kan ju vara så att de tycker att allt det du skriver är bra. Men de kan också se saker i texten som är bra eller andra som saknas, saknas för att du helt enkelt inte ser dem när du skriver.
Idag syns det flera kända författare i ”tycka till paneler” i tv. Ännu vanligare är det att de åker ut till skolor och bibliotek och pratar om sitt författarskap, och i de här fallen så kommer deras ord ut även som det talade ordet. Fast är det de de vill få fram när de skriver? Är det samma ord som de vill förmedla när de sitter på ett bibliotek någonstans en torsdagskväll, är det ett sätt att få fler intresserade av att skriva, eller bara mer intresserade av det författaren ifråga har skrivit?

Det finns fler sätt som det talade ordet kommer fram på. Inom poesin är det estradpoesin som är den snabbast växande genren, tror jag. Ett bra exempel på det är att det blir vanligare med uppläsningskvällar igen. Poeten framför sina verk inför en publik. Eller när tävlandet har letat sig in i poesin, som i Poetry Slam. När poeterna framför egna verk och det är publikens röster som bestämmer vilken poet som är bäst, både genom framförande av dikten och innehållet i dito. Då är det inte bara själv innehållet i dikten, poetens ord som spelar in, utan även sättet den framförs på hur den blir läst, hur den blir framförd, vilken närvaro poeten har på scenen och vilken kontakt denne får med publiken. I och med bland andra Dario Fo och Churchill har det talade ordet fått Nobelpris.

Poesin som tidigare ansågs vara finare än prosan, har fått en ny förgrening som är betydligt folkligare. Poeter behöver inte vara djupa och svåra, invecklade och tankevärda. De kan lika gärna vara fulla med humor, ordvrängningar och vara underhållande. Och för publiken handlar det inte om att applådera lite fint utan det är okej med busvisslingar och rop. Utan publiken skulle inte tävling finnas. Är det rätt att göra poesin till en tävling? Som man säger inom Slam kretsar. ”Det går inte att tävla i poesi. Därför gör vi det!” Bob Holman.

Fast det har alltid funnits tävlingar inom poesi. Redan de gamla grekerna… Under OS i Stockholm 1912 var poesi en av grenarna på programmet. Den grenen var kvar fram till 1948 i London. Det berättade ordet har alltid funnits med och använts som agitation, försköning och underhållning. Så det skiljer egentligen inte så mycket mellan poetry slam och poesitävlingarna i OS, mer än att det var en jury som bestämde vem som vann och det är publiken som bestämmer idag. Och den att alla dikterna handlade om idrott.
Det är inte bara tävlingar inom estradpoesin utan också vanliga uppläsningar av olika former och nyare former för att locka publiken, som i poesibingo. Poesibingo fungerar precis som vanlig bingo, fast istället för siffror som deltagarna sitter och väntar på så är det ord. Men annars är det en likadan bricka och det gäller att få orden i rad, vågrätt, lodrätt eller diagonalt. Och när någon får en hel rad, även om detta skulle inträffa mitt under en dikt så ropar deltagaren Bingo. Poesibingo går att använda både i undervisningssyfte, när det är klassiska dikter som blir upplästa eller som ren underhållning, eller bara som en annan form av poesiframträdande.

Även inom den skrivna poesin och inom prosan finns det tävlingar för att sporra folk till att skriva. Från uppsatstävlingar i skolor till alla möjliga varianter av författartävlingar och poesitävlingar, framför allt på Internet. Priserna varierar väldigt men ett av de vanligaste priserna är att få vara med i en antologi och kanske en mindre summa pengar eller att få ge ut sin egen bok, till det riktigt stora priserna på en halv miljon och utgivning av en bok. Fast den absolut vanligaste tävlingen är den som alltid har funnits, att vara den av alla outgivna författare som blir utgiven.

Är tävlingsformen den nya vägen att lyckas få ge ut sin egen bok eller att få bli publicerad? Ska litteraturen följa resten av samhället in i en cykel av elitism, där det gäller att bara passa den stora massan och kunna vinna över alla andra. Där det är ett fåtal som ges ut av de stora förlagen ett fåtal som är lönsamma. Som det ser ut idag så är det många gånger författarna själva som får skjuta till pengar när till exempel är poesi ska ges ut. Jag säger inte att det är fel, för bolagen måste ju kunna överleva, men jag säger inte att det är rätt heller när vissa större bolag ger ut ett fåtal poeter om året för att hålla kvar sin status som ett stort förlag. Det intressanta är att det under tiden växer fram mindre förlag som nischar sig, eller att författare helt enkelt startar egna förlag för att kunna ge ut sin litteratur. Problemet för de mindre förlagen med få anställda är att det är svårare att kunna distribuera med mera till bokaffärer på grund av den ringa arbetskraften på förlagen. Där öppnar sig samma marknad som för författarna, Internet. Nu vill jag inte höja nätet över skyarna för det finns en massa dåligt med det också, men vi behöver ju inte hänga upp oss på det dåliga när vi ska se till det bra. Bokaffärerna på nätet kan ha många fler titlar tillgång eftersom de inte är begränsade av något specifikt affärsutrymme och mindre kända böcker kan få en mer framskjuten plats för att det är andra läsare som har recenserat dem. Antalet recensenter blir därigenom fler och det kan bli lättare att hitta den boken du som konsument söker. I de flesta fall när du handlar på det sättet beställer du boken och får den hemskickad till dig och den enda skillnaden är att du beställer boken istället för att du går och köper den. Sedan kan du köpa böcker, eller framför allt ladda ner dem så att du kan läsa dem från skärmen på din dator, ett praktiskt sätt om du inte vill ha massa böcker hemma och orkar sitta och läsa från en skärm. Fast visst är det så att det inte är samma känsla att läsa saker från en skärm som att hålla boken i handen, elektricitet luktar inte, förrän det luktar bränt och då är det för sent. Och det är skönare att hålla boken i handen och känna tyngden av den och kunna bläddra, känna doften av pappret.

Böcker har även börjat komma ut på ett annat sätt, från början för att underlätta för synskadade men numera för alla, talböcker, ljudböcker, cd-böcker. Böcker man numera kan ladda ner direkt från nätet för att kunna lyssna på. Det ökar givetvis tillgängligheten till läsandet eller lyssnandet som det blir istället, du kan lyssna när du vill när det passar dig när du är ute och går eller sitter och kör bil. Givetvis ökar valmöjligheten du kan antingen läsa eller lyssna på böckerna, men när det gäller lyssnandet så blir det ett ännu smalare urval. Någon sitter och väljer ut vilka böcker som är värda att läsa in, vilka böcker som kommer att sälja och det blir bara de mest populära böckerna och klassikerna som blir tillgängliga. Det gäller naturligtvis inte för synskadade eller de med läs och skrivsvårigheter som har en inläsningstjänst som kan läsa in böcker på beställning och efter önskemål, både när det gäller studielitteratur och skönlitteratur.

Då kommer helt plötsligt en annan aspekt, en annan faktor som spelar in, vem är det som läser in? Istället för att du som läsare skapar din egen röst av personerna i huvudet så är det någon annan som gör det åt dig, och du väljer inte heller läsetempot utan det gör någon annan. För det mesta så är det skådespelare som läser in texterna, eller människor som jobbar som inläsare, fast ibland är det författaren som gör det. Då kan man ju tycka att författaren är den bästa personen för inläsningen för att det är denne som känner texten bäst och det stämmer säkert. Men bara för att vederbörande är bra på att skriva behöver ju inte personen i fråga vara bra på att läsa och framförallt då inte läsa högt. När det gäller prosa så tycker inte jag att det blir bättre för att det är författaren som läser utan i det flesta fall snarare tvärtom, men när det gäller poesi så kan poeten höja upplevelsen när denne läser sina egna dikter. För i dikten är det inte bara orden som spelar in utan även hur orden sägs. Men å andra sidan är det inte alla dikter som är gjorda för att höras utan många dikter gör sig bättre genom att läsas tyst och få leta sig in i läsarens huvud. Inom estradpoesin, dikter som är gjorda för att höras och upplevas så ges det möjligheter för poeten att nå en större publik när de som inte har möjlighet att uppleva denne live får möjligheten att lyssna, precis på samma sätt som det fungerar med musikskivor. Det har också kommit ut böcker och skivor i samma konvolut så att läsarens valmöjligheter blir fler.

Är det viktigaste med skrivandet, själva skrivandet? Eller är det viktigaste att man lämnar ett spår efter sig? En bok, eller den där resväskan full med samlade dikter, minnesanteckningar och små prosastycken. Och kan man anse sig vara författare om man skriver brev till sina vänner. Måste breven då sparas till eftervärlden och ges ut som någon form av tidsdokumentation eller samhällshistoria. Är jag då en författare om någon annan ger ut det jag har skrivit efter min död. När det inte är något medvetet val.
Så finns jag genom de ord jag skriver ner på ett papper, ord som betyder något för mig men kanske inte för någon annan? Är jag en undersängenförfattare eller en överstahyllanigarderobenförfattare, eller ingen författare alls?

Vem bestämmer när man har rät att ta på sig yrkesrollen, författarrollen? Har det med inskrivna pengar att göra, analt publicerade verk, eller handlar allting om den egna självkänslan? Att vem som helst får kalla sig författare eller poet och vem som helst har rätt att publicera vad som helst som vederbörande har skrivit? Bara det då inte strider mot Sveriges grundlag, yttrandefrihetsförordningen. Hur du distribuerar det är upp till dig och om du blir miljonär eller inte, är kanske inte upp till dig, fast om du bryr dig eller inte det är din ensak. Det viktigaste är väl att du själv blir nöjd och att du inte tar på dig en roll du inte kan hantera. Det handlar väl om hur det känns för dig som skrivare vad du har för mål planer och tankar. Alla kanske inte får, kan eller vill ge ut något. Alla som skriver är kanske inte genier. Spelar det någon roll, måste man klassificera och sortera in människor i fack? Så länge som jag skriver kan jag väl få kalla mig författare eller poet. Glöm inte bort att de flesta konstnärer är missförstådda och att många inte blir erkända som konstnärer förrän efter sin död. Många har till och med betraktats som byfånar och original tills de helt plötsligt har blivit upptäckta, erkända och hyllade.

Det är väl upp till författaren eller skribenten själv att bestämma vad denne vill skriva om. Eller är det så att vissa saker är för privata för att delge andra? Finns det inget som är för privat, om man bestämmer sig för att det inte är det? Eller är det bara när andra inte förstår vad det handlar om som det är för privat.

Men i sådana fall, faller en massa poeter bort som skriver poesi som ingen förstår, som det inte är meningen att någon ska förstå, mer än att förstå känslan.

Och känslan är ju ganska subjektiv och då borde inte det sätta några käppar i hjulet, bockar i kanten, eller något annat som hindrar den som vill kalla sig författare från att göra det?