Jag tror att jag skulle fylla sex år det året.Detta var alldeles inpå vårkanten och jag skulle vara ute och leka med mina små kamrater ute på gården.Alla gårdar och hus där såg likadana ut ,och kallades för punkthus.Men vad brydde vi oss vad husen kallades.Vi var ju så små och vi njöt av solen som våra mammor effektivt utnyttjade för att vi skulle få lite färg på kinderna.

Alldeles intill lekplatsen låg det en jättestor kartong med öppningen neråt.
Den ville vi givetvis ha,men när vi skulle dra iväg med den satt den fast och det hördes konstiga ljud inifrån.Vi blev såklart rädda och hämtade stora stenar och käppar för vi skulle skrämma bort odjuret som fanns där inne.
Det vrålade och bullrade inifrån den stora lådan och plötsligt fick lådan ben och började jaga oss.Vi skrek och monstret skrek!Vi skrek tills vi kissade på oss och alla barnen rusade gastandes hem till sina föräldrar.Jag tror att mitt hjärta stannade ett par gånger medan jag sprang.Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv,varken före eller efter denna händelse.

Mamma ringde polisen,för hon tänkte genast på fula gubbar.Hon såg över mina skrubbsår som jag fått när jag ramlat.
Min bror,som då var 16 år,gav sig iväg ut för att se på detta monster och kanske med kompisarnas hjälp ge monstret stryk.Han lovade mig på heder och samvete; att det där jäkla monstret hade satt sin sista potatis!
När han kom tillbaka skrattade han gott.Polisen hade tagit Herman i svängen ur en kartong och kört iväg med honom.Herman,som egentligen var väldigt snäll,
hade inte kunnat ta sig hem från sin senaste eskapad och därför tiggt till sig en stor låda för att sova i till nästa dag.
Och han fick ju naturligtvis inte sova ifred för det kom ett gäng med småglin som skulle stjäla hans natthärbärge.
Han var djupt ångerfull över att han skrämt oss så mycket.Det var ju meningen att vi bara skulle bli lite rädda och han bjöd oss alla på varsitt tuggummi när han såg oss nästa gång....