Vad vill du mig när du ser ut sådär
liksom stannar till och vänder om och inte säger b fast a
om allt som ändå dansar lite förvirrat kring i dina ögon
och i kylan som vi andas och snön som vi står i
tre meter över vägen
med dina vantar i mina så jag inte ska glida ner
tycks plötsligt allt så klart
och så väldigt väldigt långt borta

Vad vill du mig när du ler sådär, när du sätter dig sådär,
när du ser på mig sådär när du säger
så många flummiga ord men ingenting av nånsomhelst
substans, ingenting att hålla i
när åskan går.
Och kan vi verkligen sparka varandra i rumpan genom det här,
låtsas upprört slå oss genom
och brottas om dörrar
genom evigheten?
Kan vi gå som paralella skuggor du och jag och utbyta tretusen interna blickar
varje dag,
utan att det nångång blir
trettiotusen för många?

Vi pratar oss igenom natten, löser världs- och tonårsproblem
utan sömn i en vecka och
dina "du är faktiskt den enda som..och det är just därför
som jag.."
håller mig vaken genom
matte idrott språk och
igår skolkade jag faktiskt första gången
på riktigt
och när du och jag vänder om sådär
unisont igen och orden är
överflödigast i världen
ge mig något av substans att drunkna i,
jag ber dig!

Förnuftet är en drog med bara bieffeketer och
trots att du är drogen nummer ett och jag
en sån som frossar
och göder mig med dina vackra ord
för jag vill falla in i vetskapen att du trots allt
känner
att du sprängs så som jag har gjort och varje gång
du vänder dig om sådär
och jag på samma gång
och vi ser sådär som bara vi
och jag säger sådär som bara du
och ler sådär som bara vi
på trappsteget till himmelen men så lät att falla
och varje gång vi vänder sådär
och skämten rinner ut i sanden för ett tag
och varje gång dina blåa ögon skymtar
allt det där du inte säger
varje gång du
är alldeles för nära
varje gång
hoppas jag på explosioner!