SAMANTHA XXI

En grav i Monterrey  (I)  (Mest om Samantha.)

Samantha hade bokat hela fyra timmar på en skönhetssalong i Monterrey i Mexiko.  Hon fick håret färgat svart, frisyren ändrad,  huden sprayad i en mörk  nyans med dragning åt purpur.  Slutligen lades en make-up som tog bort de sista resterna av likhet med Samantha.  Då det var klart hade jag stor möda att känna igen henne. Sannolikt hade jag inte gjort det om jag inte vetat något.

Sålunda stylad uppsökte hon direktören för nattklubben Turkish Delight och sökte arbete som strip-tease-dansös.  Hon sade sig heta Laura Finley, 28 år, född i Augusta, Georgia, fadern vit, modern kubanska.  Hon visade upp ett skickligt förfalskat pass och fick omedelbart anställning. 

Direktören var till det yttre en hövlig och verserad person men något hos honom - svårt att precisera -  väckte  obehag. Samantha förstod att hon måste gå försiktigt fram. 

Nattklubben höll öppet mellan 21:00 och 5:00.  Det fanns åtta strippor och de dansade en timme var.  Samantha - alltså "Laura Finley" skulle dansa mellan 1 och ½2  samt mellan 3 och ½4. På affischerna presenterades hon som "Lola Fillip" -  ett artistnamn som direktionen hittat på.

Hennes nummer blev en stor framgång. Då hon fått av sig alla kläderna och stod naken med uppsträckta armar, ville applåderna aldrig tystna.

Då hon dansat sitt sista pass för natten, begav hon sig, fortfarande naken,  på upptäcksfärd i lokalerna.  Det var halvskumt nästan överallt och hon skulle, med sin mörklagda hud, inte bli alltför lätt att upptäcka.

Nere i källaren fann hon en stor lagerlokal där en mängd barnvagnar förvarades. En våning högre upp hittade hon ett elskåp med säkringar och strömbrytare. Hon lyckades bryta strömmen till scenen. Där tystnade orkestern eftersom den arbetade övervägande med elektriska instrument. 

Under det kaos som utbröt smög hon sig upp på kontoret och började snabbt genomsöka skrivbord och arkivskåp.  Sökandet blev ingalunda fruktlöst men plötsligt kände hon en kall pistolmynning i ryggen. En barsk mansröst förklarade:  "Ja, Samantha Weaver -  det här blev ert sista äventyr. Beklagar!"

Så kom den omisskännliga doften av kloroform och allt blev mörkt. 

Hon kunde inte avgöra hur länge hon varit medvetslös men hon vaknade till de upprepade ljuden av något som föll. Hon insåg att hon låg i en likkista och att dunsarna kom från jord som skyfflades ned i graven.

En grav i Monterrey (II)   (Mest om mig.)

Då Samantha inte kom till vårt hotell efter nattklubbens stängning greps jag av ytterst onda aningar.  Då kontoret öppnade klockan 10:00 begav jag mig dit och bad att få träffa direktören. Han tog emot mig, sittande vid sitt skrivbord på vilket en skylt visade hans namn:  Vincent Assasino, manager. Jag presenterade mig som  advokat Walter Hornblower från advokatfirman Hornblower, Hornblower and Plum i Portland, Oregon.  Jag uppgav mitt ärende som gällande en viss Laura Finley. En rik släkting hade avlidit och testamenterat en ansenlig förmögenhet till henne.

Direktören lyssnade med intresse på min förklaring,  bjöd på en cigarr samt beställde in två glas cognac från sin sekreterare.  Då vi rökt lite på cigarrerna och läppjat på cognacen, öppnade han en låda i sitt skrivbord och tog fram ett föremål. Till min fasa kände jag igen Samanthas handväska.

Assasino gjorde sig ingen som helst brådska. Lojt och liksom eftertänksamt öppnade han väskan och tog fram Samanthas lilla bok med adresser och telefonnummer. 

"Egendomligt i sanning!  Laura Finleys adressbok bär initialerna S.W.  inpräntade i guld.  Och hennes mobiltelefon är registrerad på en viss Samantha Weaver -  reporter på National Television i Chicago!  Ja, förvisso är det en underlig värld vi lever i! Eller vad tycker ni själv?  -  Chicago-Charlie -  den berömde privatdetektiven!"

En grav i Monterrey (III)  (Åter till Samantha)

Samantha kände hur luften blev allt sämre. Att slå på kistlocket tjänade till intet, det tärde endast ytterligare på det försvinnande luftförrådet. Hon försökte andas  så lite som möjligt och slappna av.  Tiden gick. Sekunder? Minuter? Timmar? 

Plötsligt hördes ett svagt raspande eller knaprande ljud.  Samantha erinrade sig  med en rysning av fasa Henry Kuttners novell "The graveyard rats" som publicerades i "Weird tales" 1936.  Så här skulle alltså döden gestalta sig. Man skulle bli levande uppäten av råttor.

Men så bröts gaveln vid huvudändan upp av en kofot. En ficklampa kastade sitt ljusknippe in i kistan.  Samantha kunde inte se den som öppnat men hon bad denne, vem den nu var, att dra ut henne.

Så befann hon sig i en primitivt grävd tunnel. Ficklampans bärare var en gammal man med fårat ansikte och trötta ögon.  "Jag är Heliogabalus V. Den femte och sista i raden av fäder och söner Heliogabalus -  alla dödgrävare på denna kyrkogård. Följ mig!" 

Hukande följde hon sin befriare genom en labyrint av tunnlar.  Slutligen nådde man en lucka i taket. Heliogabalus öppnade och de kunde stiga upp via en liten stege. Luckan ledde till ett litet rum med en bädd, ett slitet bord, ett fotogenkök och några enkla husgeråd. 

De befunno sig i dödgrävarbostaden, en liten hydda intill kyrkogårdsmuren.  Själva kyrkan var liten och sedan decennier en ruin.

Heliogabalus syntes vara i 80-årsåldern.  Det tunna håret var helt vitt, huden torr och gulnad som gammal pergament.  De ständiga darrningarna i händer och ansikte vittnade om en Parkinson i förstadium.

"Många av de här tunnlarna fanns tidigare. Indianer hade begravningsplats här och tunnlarna var katakomber.  Då den kristna kyrkan restes på denna plats  i slutet av 1700-talet, blev min farfars farfar -  Heliogabalus I -  dödgrävare här. Han upptäckte snart katakomberna men sade ingenting.  Sedan har vi - generation efter generation -  utvidgat och grävt genvägar mellan huvudtunnlarna. Jag har öppnat alla kistor på samma sätt som jag öppnade Er.  Varje natt går jag min rond och ser till mina döda. Jag känner dem alla. De är mina enda vänner här i livet. Det har aldrig tidigare inträffat att någon levande begravts här. Ni var den första."

Samantha frågade vad han levde av. Kyrkan i ruiner och gravplatsen övergiven.

"Kyrkoruinen och marken omkring köptes för cirka tio år sedan av en viss Vincent Assasino. Jag vet inte vem han är men han ger mig lön var månad, inte mycket men tillräckligt för mina behov.  Han lär betrakta gravgården som sin familjegravplats.  Några enstaka gånger har han beställt grävning av en ny grav. Senast för ett par dagar sedan. Det var i den graven jag hittade Er.  Nygrävd var den nu inte precis. Jag har ständigt lite framförhållning -  ett par reservgravar klara, de är övertäckta med plankor. På så vis slipper jag jäkta -  jag gräver lite då och då på lediga stunder. "

En grav i Monterrey (IV)  (Mer om mig.)

Jag hade fått ett slag i bakhuvudet och därpå bedövats med kloroform.  Jag mådde fruktansvärt illa då jag slutligen vaknade i kompakt mörker.  Kunde konstatera att jag låg fången i någon sorts låda. Jag slog på locket men det lät endast stumt och klanglöst. Trevade runt med händerna. Lådans väggar divergerade från botten och upp men konvergerade från ungefär halvvägs till lock.  Då förstod jag. En likkista.  Med största säkerhet låg den redan i jord. 

Tanken på att bli levande begraven har  burits vidare genom sekler och millennier som alla generationers största fasa.  Jag erinrade mig att Frederic Chopin i sitt testamente föreskrev att kroppen inte fick läggas i jord med mindre än att alla pulsådror öppnats.  Absurt att detta musikhistoriska minne kunde korsa mina tankebanor i en stund som denna, då en ohygglig död förestod.

Jag tog för givet att jag dött då kistans gavel vid huvudändan bröts upp och ett starkt ljus trängde undan mörkret.  Jag hade hela mitt liv varit ateist och kände endast förvåning då jag insåg att allt tal om himmel och änglar verkligen hade fog för sig.

Jag drogs ut ur kistan och fick möta min första ängel från den andra världen. Det var Samantha -  lika naken som någonsin i livet och lika osannolikt vacker.  Det störde mig lite att hon inte fått vingar, men det kanske man inte får med det samma.

Efter en stund hade vi dock rett ut alla teologiska spörsmål. Samantha övertygade mig om att vi bägge levde och var kvar -  visserligen under jord men dock i jordelivet.  Jag kunde alltså tryggt återupptaga min tillfälligt rubbade ateistiska livssyn.

Hon berättade sin historia. Då hon undersökte kontoret hade hon varit oförsiktig och glömt sin handväska på en bänk utanför dörren. Någon av Assasinos gorillor hade hittat den och bluffen avslöjats.

En grav i Monterrey (V)  (Allt reder upp sig.)

På tiden att jag redogör för vårt ärende. I staden hade på sista tiden en mängd spädbarn kidnappats och försvunnit.  I vissa fall hade hela barnvagnen med sovande baby stulits helt fräckt på gatan. I andra fall hade någon gått in direkt på barnbördshuset och burit iväg barn.

Samantha visste nu med bestämdhet att Assasino hade något att göra med affären.  Barnen såldes helt enkelt till barnlösa familjer som ville adoptera men som inte ville vänta på att myndigheterna skulle erbjuda något.  I samtliga fall hade rundliga belopp betalats för barnen.

Innan hon greps och bortfördes hade hon snappat ett namn av intresse. En tråd som måste följas och nystas upp.  Hegesippus Tiglatpileser, gynekolog, Phone 67-295483.  Jag har aldrig nämnt tidigare att Samantha har vad man kallar "fotografiskt minne".

Jag begav mig till city och köpte lite kläder år Samantha. I en butik för elektronik hittade jag en liten radiosändare samt en mottagare, egentligen materiel avsedd för föräldrar som ville höra att barnen sov lugnt i sina sängar.

Samantha beställde tid hos gynekologen. Innan hon gick dit satte vi fast sändaren i hennes hår. Dessutom tog hon en amfetamintablett som skulle hålla henne onaturligt vaken en timme framöver.

Hos gynekologen fick hon klä av sig naken och ligga upp i undersökningsstolen. Hegesippus undersökte huden "på jakt efter melanom" (påstod han)  och övergick sedan till vanlig undersökning av slida och livmoderhals. Samantha märkte att något ovanligt fördes in.  Det visade sig vara ett avslappande medel som gjorde patienten dåsig.

Så hörde hon gynekologens röst - nu lite dovare och entonigare:  "Ni är trött. Ögonlocken blir så tunga. Ni vill sova. Ni slappnar. Ni domnar bort.  Ni hör hela tiden vad jag säger. I morgon ser ni på teve programmet "Kvinnohälsa" som jag leder. Då jag uttalar ordet "Framtidstro" reser Ni Er, går ut på stan och stjäl en barnvagn med ett spädbarn i.  Vagnen tar ni till varuintaget på baksidan av nattklubben "Turkish Delight"  och lämnar den där. Efteråt minns Ni ingenting av händelsen."

Jag avlyssnade hela anförandet i den lilla mottagaren.  Nu hade alla bitar fallit på plats.  Vi larmade Interpol.

Jag skall inte trötta mina läsare med en alltför ordrik epilog. Polisen gjorde husrannsakan på Turkish Delight och fann register över de familjer som adopterat stulna barn.  Samtliga barn hade smugglats ut till USA.  Samtliga återfunnos,  alla vid god hälsa.

Slutscenen blev grandios. Samantha körde bussen med 47 sköterskor, var och en med en återbördad baby. Med på bussen var även Heliogabalus V. Han hade fått en trevlig lägenhet i city samt en statlig generös livränta. Gatorna kantades av folk som applåderade vilt.  Efter bussen följde en lastbil som jag körde.  På flaket stod Assasino och hans hejdukar, inklusive Hegesippus Tiglatpileser alla i fångdräkter, alla slagna i järn. Tonvis av ruttna ägg och tomater haglade över dem.  Mycket hamnade på vindrutan. Jag fick pressa torkarbladen till det yttersta. 

SLUT.