Liksom överenskommet ger vi oss av på efternatten. Beväpnar oss med raggsockar och ylletröja innan vi tränger fötterna i kallfuktiga gummistövlar och kliver ut i höstmörkret. Trots att vi är mitt i ödemarken är vi fullständigt tysta då vi tar vägen genom slyn ner mot stranden. Vad är det för kvalitet med tystnad som framkallar smygande? Som om den är helig och alla som bryter den bryter ett uråldrigt förbund. Öppnar vägen för oväntade, farliga, ting. Den gamla träekan med sina rumplena sittbrädor ligger uppdragen på stranden och efter en stunds brottande kippar den ner i vattnet med ett lätt väsande. Du ror och med varje årtag sjunker bladen perfekt vinklade ner i vattnet och gör ett långt virvelskapande årtag bakåt innan de spricker upp genom vattentäcket likt sjöfåglar och sprider ett vingformat fall av droppar över den metallglänsande ytan. Du vilar årorna mot fören när vi nått sjöns absoluta mittpunkt och några restdroppar ackompanjerar det tysta rasslet av våra metspön när vi agnar, rätar ut, och sänker linan genom den blänkande ytan.

Vi sitter rygg mot rygg och genom tröjan känner jag din värme och hur din bröstkorg sakta häver sig med varje andetag. Dina hjärtslag fladdrar mot mitt ena skulderblad och jag erfar det sällsamma i att vila ryggen mot det välkända och stirra ut i något främmande, okänt. Sjöns stränder är täckta av ett ulligt dis som liksom rullar över vattenytan likt frasandet av älvkjolar och jag ryser ofrivilligt till. Det är en nästan trolsk känsla men lukten av kroppsvarmt ylle, av jord och agn håller mig kvar i verkligheten. Det slår mig hur ofta det är just så här. Att man sitter i ett fruset ögonblick medan världen dundrar förbi bortom en vägg av glas. Det är underligt att tänka att under den stilla ytan sjuder livet när jag sitter här så omvälvd av tystnad att varje andetag tycks som en dissonans. Jag tar ett fastare grepp om spöt med fingrar som redan är stela av fuktig nattkyla och är tacksam för det konkreta obehaget, en påminnelse om att jag lever och andas.

Sjön är högt och avlägset belägen och bortsett från den mattsvarta skogsranden som markerar gränsen mellan vatten och himmel skulle vi kunna flyta i ett tidlöst intet. Det går inte att komma längre bort från vardagens fulhet. Den guppande ekan är en fridfull tillflykt från oroandet över priser, kroppsliga odörer och saker man borde, men inte kan förmå sig, säga. Ibland känns det som om detta att vara människa bara innebär är ett ständigt tappande på livskraft och emellanåt är tillvaron obarmhärtigt liten men här, mitt i en sjö vars yta sakta bronsfärgas av solstrålar, känner jag mig inte mänsklig. Här är jag gränslös, överjordisk.

När solen låter sig anas bakom trädranden räcker du mig en mugg termoskaffe. Vi packar fram grova smörgåsar med leverpastej och ättiksgurka och äter med oväntad hunger. Domnade ben och frostnupna kinder talar om för oss att det är flera timmar sedan vi gav oss iväg men mat och dryck ger välkommen värme. Du har varit förutseende och tagit med en separat behållare med varm mjölk och när jag tar en första klunk känner jag den överraskande fylliga sötman. Om det hade varit någon annan hade jag kunnat le åt det men du är befriande opretentiös. Aldrig gör du något för att illustrera en poäng eller visa någon hur omtänksam du är. Istället är dina handlingar alltid en direkt konsekvens av den du är, en människa som inte kan göra något mindre väl. Jag känner en plötslig tacksamhet när jag kupar fingrarna om plastmuggen. Det hade kunnat bli så annorlunda, jag hade kunnat ha ett annat liv, ett avundat liv. Men när jag nu sitter här, omgiven av vatten och dimma, vilande ryggen emot den jag älskar bäst vill jag inte vara någon annanstans. Du är hemma för mig.