Det var inte planerat, nej det var mer en sådan där Mickegrej. Inte speciellt genomtänkt, det var inte meningen. Det skulle ju vara kul, ett sådant där pojkkryss eller vad de nu kallas. Olof var långt borta nu i det avlägsna och spridda villakvarterna, bortom den stora vägen och nära lövhaven där de brukar leta golfbollar om våren. Han vet inte riktigt var han är på väg, mer att det viktiga är att komma bort. ”Förstörda jävla sossbarn” hade han aldrig blivit kallad, cp och ungjävel var mer vanligt, men ett ”jävla sossbarn” visste han inte riktigt vad det betydde. Kedjan hade hoppat och tröjan, Redhawkströjan var borttappad. Mamma skulle bli arg för det och fan också, vilket skit muttrar Olof för sig själv med kepsen skamset nerdragen över sin råttgråa kalluffs. Han irrar men vet inte riktigt om det där han leder cykeln, den blåa Sharken, mountainbiken bortåt på den ensliga parkvägen. Det skällande ansiktet förföljer honom som grannens ettriga schäfer som pappa sagt blivit galen. Det grått förvridna ansikte skall ekar i huvudet på Olof. Sedan tänker han på handen, den höjda handen som ven och rappade till och påminner honom om den rodnade kinden som han bär i september skymningen och snart mörkt.

Mamma och pappa hade lovat att han inte behövde följa med till Ikea, han kunde gott och väl stanna hemma. Nycklarna hade vägt tungt i fickan och Olof hade känt sig viktig för en kort stund som han hade ett hemligt uppdrag att utföra. Sharken var nytvättad och söndagen förlöst i en elvaårings tvättade händer innan maten. Han visste vart han skulle hitta dem, Tom , Micke och kanske Jimmy. Där de alltid sågs vid parkeringsuppfarten intill Mickes gula radhuslänga. Olof ler när han ser dem på avstånd. Micke det retsamma rödfräkniga Xemet som han brukar kalla honom när han inte hörde. Tom, det stora runda äpplet och Jimmy, svansen som bara var tyst och följde med.
Patronen, kaptenen den självutnämnde ledaren Micke, samlar dem vid garagegaveln.
”Hållkäften och lyssna!” Säger Micke trots att alla är redan tysta.
”Vi gör en drivbi! Ja, jag såg de på film, Wassley Snipe var med, de gjorde en massa dribis”. Fortsätter Micke med ögon stora som tefat. ”Glock, tjack, tjack”, Micke laddar sitt pekfinger och ”Pang!” En skjuten Tom tittar frågande på Micke.
”Vadå drivbis, vad betyder det?” frågar Olof.
”Jag vet inte men man åker och skjuter samtidigt.”
”Och vad ska vi skjuta, ditt finger eller?” Frågar Tom och skrattar. Jimmy skrattar med fast han inte vet riktigt åt vad. ”Poff!” en knytnäve landar i Jimmys mage
”Aj!”
”Fuckar du med mig, idiot! Gå hem till mamma med dig!”. Väser Micke skarpt till Jimmy som ligger halvt ihop vikt jämrandes på den lilla gräsplätten.
”Det där var jävligt dumt,” säger Tom och blänger på Micke.
”Äh skit i honom, han är bara jobbig,” svarar Micke.
”Vi skjuter det vi tar, gubbens Johanssons?” Säger Micke och tittar på Tom i vars ögon det blänker till varefter ett leende formas på hans läppar.
”Jag frågar inte,” säger Tom.
”Inte jag heller”, säger Olof snabbt.
”Mig känner han igen,” säger Micke. Alla tittar ner på Jimmy som inte tittar på någon.

Toms passion är äpplen, att äta dem men främst man införskaffa dem utan att gå in i en mataffär och leder därför operationen mot gubben Johanssons tomt. Kusten är klar, flyktbilarna ligger bakom buskarna vid parkvägen. Insatts styrkan är samlad.
”Vi går in från tre håll” viskar Tom laddad och pekar ut tre ställen i den stora omringande häcken.
”Jimmy du går nu, kom ihåg tomglasen. Du ska inte ta dem alltså.” Jimmy nickar ivrigt till svars med huvudet och släntrar sakta upp för gaveln till radhuset. Strax efter hörs dörrklockan klinga. Det dröjer ett litet tag. Tom tittar avvaktande, spänd som en sprinter i startblocken. Klockan ringer igen. Dörren öppnas. De hör Jimmy fråga om tomglasen till klassresan och sedan en tystnad.
”Och nu!” Väser Tom och kastar sig in i de väldiga buskarna, han landar på rygg medan Micke och Olof redan är på väg upp i äppelträden. Grenar slits och knakas. Tom som precis kommit upp på fötterna ser något skymta till vid gardinerna på övervåningen.
”Han har sett oss!” Skriker Tom för att sedan gör ett hopp mot en gren som han får tar tag i och skakar om. ”Duddunk”, äpplena rasar och försvinner snabbt ner i Toms blå luva.
”Era jävla skitungar!” Hörs en bullrig röst och balkongdörren rycks upp samtidigt som ljudet av klirrande tomglas närmar sig. Johansson i träskor och iklädd träningsoveralls byxor och en randiga Lacoste tröja är med tre stora kliv halvvägs ut i trädgården. Tom kastar sig in i häcken medan Micke och Olof springer åt varsitt håll och dyker in i häcken. Tomglasklirrandet kommer närmare och där ser de Jimmy springa mot dem samtidigt som han skrattar sitt monotona och ”Ha-ha-ha-ha”. Tom, Micke och Olof stannar upp och tittar på Jimmy som närmar dem med en hålig kasse med tomglas som sticker ut i botten. Samtidigt ser de Johansson kriga fäktande sig igenom sin egna täta häck.
”Släpp kassen Jimmy!” Ropar Tom. Micke och Olof är redan på väg mot buskarna. Äpplen faller, tomglas klirrar. Micke vänder sig om och kastar ett äpple mot Johansson som siktar in sig på Jimmy som är helt ovetande om den stora kroppshyddan som snart är på väg att landa över honom.
”Spring Jimmy!” Skriker Tom. Micke och Olof är redan uppe på cyklarna. Johansson kastar sig efter Jimmys pinnande ben i samma sekund som Jimmy släpper kassen. De små pinnande benen vinner starten med tre meter och Johansson faller tungt mot marken och tomglasen. Ett duns och ett klirr hörs. Jimmy är uppe på sin cykel som Tom hållit startklar. Tom vänder sig om och ser en sista gång på den grymtande mannen bland utspridda tomglas och möter blicken från ett övermoget ådrigt äpple, Johansson.

Bytet fördelas vid muren på kyrkogården. De alla fyra sätter tänderna i varsitt syrligt äpple. Tom spottar ut den första tuggan som vanligt. Efter en stunds tyst äppelätande framför den djupt vilande kyrkogården bryter Tom tystnaden.
”Morfar ligger här någonstans”.
”Hur dog han?” Frågar Micke.
”Jag vet inte, jag var inte född men död är han.”
”Är din mamma ledsen? Frågar Jimmy?” De andra tre tittar förundrande på Jimmy som knappt ställt en fråga från det han för två år sedan klev in med en alldeles för stor bandyklubba på parkeringen och frågande om han fick vara med och spela.
”Nej, Jimmy inte längre tror jag hon verkar inte ledsen i alla fall”.
De sitter alla kvar tills det börjar spritta i Mickes ben.
”Drivbisen då vi gör den nu, va ingen bangar va?”
”Nu har vi ju att kasta ju” Micke tittar frågandes på de andra i väntan på svar.
”Jag vet inte,” säger Olof . Jimmy är upptagen med äpplet och Tom tittar frånvarande ut på sin morfars trädgård.
”Men kom igen då?! Åhhhh....shit vad ni är tradiga, hallå ska jag behöva hänga med lillesyrran för att det ska hända något. Vi kastar och drar.”
”Äh jag vet inte, jag vet inte vad morfar hade sagt om det.”
”Men han är död pucko! Vad är det med dig Tom?”
”Jag tror inte han skulle bli glad om jag kastade äpplen på folk. Jag måste äta upp mitt äpple i alla fall sen bestämmer jag.” Micke trippar på tå av frustration.
”Åhhhhh….det händer ingenting här, fan också shit! De andra tre sitter oberörda av Mickes utrop och bävan. Olof tar av sig kepsen och pillar på 49:ers sömmen medan Jimmy på ett apatisk sätt stannat upp stirrar på sitt halvätna äpple.
”Jag drar!” säger Micke surt och klättrar över muren, halvvägs upp vänder han sig ner, ”jag drar hör ni det”. De andra sitter kvar ”men skiiitit då! Hör de honom säga varefter en 29 kilos fräknig kluns landar med ett duns på andra sidan.
”Vi hittar honom sen, jag lovar,” säger Tom med sitt lugn och tar en av de sista tuggorna. ”Man kanske ska tas sig ett till”, säger Tom för sig själv och tittar på Olof som sitter och rycker i gräset.

De tre går igenom grinden, för morfars skull påminner Tom dem. De cyklar förbi idrottsplatsen och mot de större villakvarteren Olof först, sedan Tom som är inne på sitt fjärde äpple och sist Jimmy. Efter tag hör det igenkännande motorbrummandet från Mickes sammanbitna käkar.
”Vad var det jag sa,” Säger Tom. Det ser Mickes gula cykel skymta till och snart hans fräkniga ansikte som kommer dem till mötes. Han sladdar in framför dem.
”Det går som smort här uppe”, säger han grinandes mot dem.
”Du är inte ledsen längre”, frågar Tom och tar en sista tugga.
”Vadå ledsen lägg av, tror du att jag är tönt eller? Vad ska jag va ledsen över?”
Tom smilar lite för sig själv där de alla står i en halvcirkel med ena foten på trampan och den andra i backen. Ingen säger något. Det enda som hörs är höstlövens prassel längs trottoarkanterna och ljudet från en avlägsen fotbollsträning.
”Kom igen nu häng på,” säger Micke och börjar cykla sakta bortåt och som en ringlande mask följer de andra lojt efter. Vägen börjar gå nedför och farten ökar, på långt avstånd ser de en bil stanna in framför en stor gul villa. Mickes vänder sig om.
”På tre, hör ni det? Då kastar vi, ok?” Micke ökar takten.
”Vadå, vad säger han?” Ropar Olof som är längst bak.
”Han ska kasta!” Ropar Tom tillbaka. ”Kasta”, mumlar Jimmy tyst för sig själv.
Framför den gula villan som snabbt närmar sig kliver en bastant man ut som kränger på sig en kavaj, varefter han öppnar bakdörren för att hjälpa en äldre dam ut. De är nära nu, den gula villan, damen, bilen, Olof, Micke, Jimmy och Tom och den bastanta mannen. Ytterligare en person kliver ur bilen, en kvinna förmodligen mannens fru.
”Ett, tvåååååå, treeeeee!!!” Micke lyfter handen kastar i väg tre äpplen. Tom kastar tre, sedan kommer en skur av nypon från Jimmy. Olof är inte med alls och hinner knappt få iväg ett äpple som rullar mot trottoarkanten.
Ett gällt skrik hörs.
”Va i helvete, vad fan!” Ryter mannen och värjer upp armen i försvar. ”Dunk dunk” hörs från garageporten när äpplena träffar.

De cyklar som de aldrig gjort förr, ut från villakvarteren förbi dagiset in på parkvägen som leder in skogsdungen som skiljer villakvarteren från den stora motorvägen. Olof känner inte samma kittlande rus i magen som han brukar göra när de är ute på upptåg. Den här gången är det annorlunda. Micke tjuter inte i något segertåg, Toms ögon är skräckslagna och Jimmys ovanligt tomma. Plötsligt hör de något ryta till och det är inte Mickes imitation av en Kawasaki 125:a utan en Volvo 740 som kommer skrikande emot på en parkväg med siktet inställt på fyra pojkryggar och en uppförsbacke i en skogsdunge. “Stanna! Hör ni vad jag säger! Men stanna då”.
“Vad fan håller du på med!” Skriker Tom till i ett tonläge som Olof aldrig hört förr. När han snabbt tittar bakom axeln ser han Volvons kofångare stöta in Toms bakhjul. “Vad fan gör du gubbjävel!” Skriker Micke. Plötsligt stannar allt upp, precis som när man trycker på pause på videon hemma, någonstans försvinner en bildruta för i nästa ligger Tom i en hög framför Volvon som fortfarande är igång med parkeringsbromsen i. Gubben springer snabbt ut, Micke som är längst bort från bilen hoppar av cykeln och springer med den upp för backen. “Hörrudu grabben du stannar där hör du det!” Samtidigt så glider Jimmy och hans ljudlösa värld i motsatt riktning nerför backen. Kvar står Olof i bilens strålkastarsken i sällskap av en hulkande och kvidande Tom med skrapsår på knäna. Olof vet att någonstans där uppe står någon som han inte vågar titta på och sedan “Smack!”
“Förbannade jävla sossbarn!”
“Uhh…” Pustar Olof till när han motar den rappet från översidan av en 55-årings hand.
Det, bränner till först sedan lägger det sig rappet som en varm stickande vante på kinden och kinden domnar.
“Vad fan tror ni att ni håller på med!?
“Va”!? Olof tittar upp med glansiga ögon men säger inget bara möter en ursinnig blick hos en betydligt äldre människa med tunt hår och en stor kroppshydda i en för liten kavaj.
“Va, kan ni svara mig det?” När Olof tänker efter så kan egentligen svara på det.
“Man gör inte så där! Nej man gör inte så hä..där!” Stakar sig mannen och gestikulerar med sina stora labbar. Det enda som hörs nu är motorns tomgång ackompanjerade av Toms snyftningar. Olof förblir tyst. “Men svara då varför?!” Olof vet inte varför och tänker högt.
“Du kommer snart bli flintskallig.”
“Va..vad fan säger du ungjävel!” Utbrister mannen och går ner på knäna och ruskar om Olof kraftigt med båda händerna. “Svara på min fråga!?” Upprepar mannen desperat med händer placerade på hans axlar. Bakom mannen ser Olof Tom som kommit upp på benen och hur han slänger sig över sadeln och cyklar ner för backen.
De stirrar på varandra. Mannens granskar Olof ansikte och stannar upp vid den rodnade kinden och släpper genast taget om Olofs axlar. De delar några tysta sekunderna med andetagen, fågelkvittret någonstans långt ovanför dem och motorns dova brum. Olof ser in i de blodsprängda ögonen och skymtar för en sekund långt därinne en skugga dra förbi. Mannen ställer sig plötsligt upp.
”Du gör inte om det här, säger mannen tyst och lugnt”. Olof svarar inte. Mannen backar några steg. “Jag skulle kunna anmäla det här” säger han och ställer sig bakom dörren. “Säg det till dina kompisar, att man gör inte så här.” Du skulle kunna hamna uppe hos soss”. Vad pratar han om undrar Olof och ser hur mannen sätter sig i bilen “Tänk på det!” Är det sista han hör av mannen som rullar ner för backen.

Nu hade gatubelysningen tänts, vilket betydde i senseptember middag-klar-för-länge-sedan och en orolig mamma vid köksbordet. Det vet Olof, men han kan inte gå tillbaka inte genom skogsdungen som nu blivit Den skogsdungen.