Atlanten suger in för att sedan spotta ut det skummande saltvattnet. Två solstolar och två Stella Artois i sanden. Sol, moln, regn och Bretagnes väder är inte tillförligtligt. Vi är placerade utom räckhåll för havets blåa öga med varsin bok. Han är inte min far men det känns som det där han sitter och bredvid mig och hummar och skjuter till mig en öl då och då. Alkoholen får mig att känna mig vuxen och äldre än 19 år. Och så kommer de och de är två. Lennart tittar upp för att sjunka tillbaka i boken. Deras ryggtavlor får mina ögon. Den ena stannar upp, hakar av sandalerna i sanden, när hon tar upp dem vänder hon på huvudet och ler åt mig, jag slår snabbt bort blicken. Atlanten suger och är stark. De går längre åt vänster och mot det lite mer stenigare partiet av stranden. Ställer ner sina strandväskor och några påsar och släpper ut håren. Ska de verkligen bada där? Undrar jag. De börjar ta av sig kläderna, den ena låter t-shirten vara kvar medan den andra står helt bar. Atlanten suger och är stark, den mullrar nästan. Deras ben går trevande och försiktigt ut mot strandkanten där vågorna slår in. Lennart tittar upp och åt vänster och åter ner i boken. \"Ska de verkligen bada där\" Frågar jag Lennart. \"klagar du?\" Hummar Lennart med blicken kvar i boken. Jag tar en klunk Stella och silar ölen mellan tänderna som Atlanten silar sanden mellan deras tår. De står nu med vatten upp till midjan, deras höga armar ser fåniga ut som det försöker dirigera och tämja en opålitlig best. Två steg fram och ett bak. De är ute nu i det kalla vattnet som omsluter dem helt när de simmar ut. Den ena skrattar åt den andra och sedan kommer vågen. De är inte alls med . Hon utan tröja försöker rida på vågen men är för sen i vändningen, den andra kastas tillbaka och trycks ner under vattenytan. Jag sätter mig upp i stolen. För någon sekund är det helt borta men plötsligt där igen. Uppspottade på den steniga stranden ligger de på rygg och trampar luft som två upp och nervända skalbaggar. En till våg piskar retsamt in och de båda skriker till. Lennart tittar upp från boken. Hon utan tröja hjälper den andra upp. Något rött lyser igenom hennes vita t-shirt som omslingrar den vita kropen. Hon grinar illa och linkar stödd på en hennes kompis upp mot väskorna. De båda tittar åt mitt håll innan de sätter sig ner och jag tittar snabbt ner i boken. Den ena håller om den andra. Nu är de på väg upp mot oss. Hon utan tröja bär en alldeles för stor randig skjorta som är öppen, väskorna på armen och stödjer kompisen som snörvlar och huttrar i sin prickiga hud. När de går förbi vänder sig hon med den förstora skjortan mot mig och tittar för en kort sekund på mig. Hennes blick talar om Atlantiskt våld. Jag hör något om Merde och sedan försvinner du upp mot parkeringen.