Längtans årsringar
Under ensam gatlykta
Längtans årsringar kryper
sakta nerför stolpen
inte för högt inte för lågt
Genom glaspärlor ser jag allt
Hur smal vägen är
Jag balanserar på livets högkant
och klättrar lodrätt uppåt
Mig fattas allt och inget
När försakelsens begär sätter in
lyssnar jag förstrött på
marionettdockornas vedermödor
Så lättroade enkla åsikter
Och den skimrande oförsonliga idéen
lyser genom mina förseglade läppar
blinkande som ett fyrtorn till havs
När skuggorna samlas inom mig
av onda små avsikter
stiger jag av i barndomens tid
och tiger ihjäl smärttröskelns hårda linje
Som en rasande furie
Jag uthärdar och tröttnar inte
förrän mina drömmar tagit slut
Natten blev till dag
Och det blev gryning
Min gryning