Det fanns en tid
när varje sommar
var en famn för oss
att falla i.

Och vi gjorde det, vi föll,
lika handlöst varje gång
i hässjor, vikar och
hav av timotej.

Nätterna samlade drömmar,
månsken och doft av nattviol
och redde sina bon av det
i skydd av våra skratt.

Om dagarna sprang vi
över ängarna med drakar
som inte ville riktigt lyfta,
kliade våra myggbett,
drack svartvinbärssaft
och längtade för sista gången
inte efter någonting annat.

Och till slut, en dag,
lyfte verkligen drakarna,
men då var allt för sent.
Det var höst i vårat land
och vi hade blivit vuxna.
Allt var över.

Men jag vill minnas
att jag sjöng.