Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Stjärnfall På Väg är en novell i 9 kapitel. Den handlar om 17-åriga Marcus vars liv faller samman och tar en dramatisk vändning. I detta kapitel ges en introduktion till en normal dag i Marcus liv, innan allt hände.


Stjärnfall på väg - Kapitel 1: Ett normalt liv

 

Kapitel 1 - Ett normalt liv

Solens strålar försöker tränga igenom ett par fördragna svarta gardiner i ett fönster i Östersund, Jämtland. Ännu en dag äntrar livet hos 17-åriga Marcus. Han kan inte låta bli att le då klockradion startar i form av hans älsklingslåt. Han kliver snabbt upp, fattar grepp om en pennburk, vänder den upp och ner, låter innehållet falla mot golvet och börjar använda burken som en mikrofon. Han hoppar upp på sängen och klämmer av låtens sista refräng med hela sitt hjärta. Att han inte hade någon sångbegåvning var inget som hindrade honom märkvärt från att sjunga. I alla fall så länge han sjöng utan lyssnare. Plötsligt insåg han att han hade en sådan just nu när det knackade på dörren.

- Marcus, ska inte du gå på skolan idag? Marcus, skolkar du? Det var Marcus ett år äldre syster, Maria, som knackade på dörren. Fröken nyfiken enligt Marcus, ja, enligt de flesta faktiskt. Marcus valde att inte svara och började istället klä på sig dagens kläder.

När han kommit ut till köket satt Maria beredd för morgonens förhör, men han låtsades inte om henne och tog ut flaskan med Coca-Cola ur kylen. Det är konstigt egentligen, alla tjatar om att kaffe är uppiggande, men cola är minst lika bra. Dessutom blir man ju så… Fräsch på något konstigt vis, tänkte han medan han drack ur ett glas.

Han gick in till badrummet och började smeta in gelé i håret. Det slog honom som ännu en sak man förväntas kunna göra helt av sig själv, fixa håret. Marcus hade aldrig vetat vad man skulle göra för att det skulle se bra ut, han bara köpte någon billig hårgelé, smetade in massor i håret, rufsade till och kammade så luggen låg åt vänster. Efter någon timma hade det alltid stelnat och det såg hyfsat ut tyckte han. Men så hade han ju börjat bli expert på just den frisyren också. Han hade ju trots allt haft den i flera år nu.

Han borstade tänderna, något han hade börjat med nu på sistone eftersom han börjat förstå att det var en bra idé om man ville kyssa någon. Faktum är att Marcus aldrig riktigt såg någon mening med att borsta tänderna. Han märkte ingen skillnad på om dom var borstade eller inte. Många år av försummelse hade nog gjort honom ganska immun mot att känna både dålig lukt och dålig smak från munnen… Men som sagt, numera borstade han dom varje morgon. Han sköljde munnen och använde tungskrapan innan han ställde sig vid toaletten, fattade tag om sin penis och såg kisset rinna ner i toaletten. Han avslutade med att klämma ut lite som blev kvar och knäppte igen byxorna. Han upptäckte att några droppar kommit på golvet och han torkade snabbt upp dom med en bit papper.

- Äntligen, sa Maria som hade stått utanför dörren och ville in.
- Vad har du så bråttom till då? Frågade han utan att varken förvänta sig, eller få ett svar.

Han gick på nästa moment i sin strategiskt upplagda morgonrutin; att klä på sig ytterkläderna. Han kände sig ganska dum och ful i sin vinterjacka som var stor som ett tält och tjock som en elefant. Han började gå mot bussen och kontrollerade så att han hade tillräckligt med pengar till biljetten. I vanliga fall hade han helt enkelt använt busskortet, men hans mamma Andrea hade inte haft råd att låta honom fylla på det tomma busskortet då hon hade funnit det viktigare att äta på McDonalds samt köpa choklad och Expressen i ett par dagar… Det irriterade honom. Om han hade vetat att det var hans busspengar han åt upp då hon kommit hem med hamburgare från McDonalds hade han struntat i att äta och helt enkelt tagit ifrån henne de pengarna hon fortfarande hade kvar. Det hade varit samma visa redan månaden innan. Detta gjorde honom ännu mer irriterad, hur kunde han ha låtit det ske igen! Man säger ju att man lär sig av sina misstag, men det var inte hans misstag, det var hans mammas. Hon hade aldrig haft något ekonomiskt sinne och verkade inkapabel att lära sig av sina misstag.

Han närmade sig busshållplatsen och kände att alla stirrade på honom och hans otroligt fula jacka. Han inbillade sig att de antagligen tänkte nåt i stil med, ”kolla vad ful han är och den där jackan är verkligen urful, typ cp-skadad, hela han är säkert efterbliven och utvecklingsstörd”. Ja, vem vet tänkte han, kanske var han efterbliven och utvecklingsstörd. Han hade aldrig känt sig som de andra. Alltid känt sig annorlunda. Vissa gånger kunde han dessutom vakna upp som ur en dvala och märka att han gör nåt väldigt märkligt. Som exempel en gång när han hade suttit och bara gapat i flera sekunder och hävt ur sig en massa konstiga ljud. Kanske var han efterbliven… Bara lite, kanske…

Bussen svängde in på gatan precis då han kom fram. På något konstigt vis verkade han alltid komma exakt i tid numera. Så hade det inte alltid varit. Förr hade han alltid kommit flera minuter före eller ett par sekunder försent. Han lade fram en femma och åtta femtioöringar, fick biljetten och gick vidare in i bussen. Han satte sig längst fram, ett av dom ställen som folk undvek. Dessutom hade platsen gott om utrymme för benen vilket behövdes då Marcus var nästan 190 cm lång. Egentligen var de platserna reserverade för äldre samt gravida kvinnor, men eftersom han ansåg att de lika gärna kunde sitta någon annanstans så brydde han sig inte. Hela bussresan satt han och hoppades på att ingen skulle sätta sig bredvid honom, vilket egentligen var en ganska meningslös önskan eftersom det alltid ändå hände. Slutligen, på Hornsgatan satte sig en ung kille bredvid honom. Marcus blev irriterad och tänkte suckande att det såklart var tvunget att ske när han bara hade en enda busshållplats kvar tills han skulle av.

När bussen närmade sig Marcus hållplats började tankarna skena och han kände nervositeten stiga inombords. Skulle han våga kliva av? Tänk om killen tänker nåt om honom då han måste kliva upp? Tänk om bussen inte stannade? Tänk om busschauffören inte såg att han skulle kliva av och stängde dörrarna och åkte? Skulle han våga säga till då? Marcus bestämde sig för att försöka kliva av ändå. Om busschauffören inte släppte av honom så skulle han inget säga, bara stå och tiga till nästa hållplats där förhoppningsvis någon annan skulle kliva av så han kunde åka snålskjuts ut ur bussen med den personen. Det var Marcus vanliga lösning på problemet, skapa ingen uppmärksamhet hos främlingar och försök vara osynlig. Även om det innebär en extra börda för honom, i det här fallet en fem hundra meter extra promenad. Men bussen stannade och han klev av, följde strömmen av ungdomar som var på väg till skolan, gick in genom den ingången inga andra ungdomar använde och andades ut på väg genom den tomma korridoren. Det var det stora pluset med att använda den ingången, inga ungdomar. Knappt några lärare heller för den delen. Genom den korridoren kunde han vandra ensam hela vägen till sitt skåp, utan risk att stöta på mänskliga hinder.

Gymnasiet är en krävande period i livet. Framförallt om man saknar motivation. Men det går ganska bra om man har vänner och umgänge på skolan. Marcus hade varken motivation eller vänner, något som gjorde det extra svårt för honom. Dock var en sådan detalj inte tillräckligt stor ursäkt för att slippa vissa uppgifter i skolan. Tvärtom. Utan vänner togs det för givet att man hade en massa tid över. Tid till exempelvis läxor och annat skolarbete. Sådant var inte Marcus fall. Han spenderade sin lediga tid vid datorn och då framförallt ute på internet. Där byggde han upp ett litet liv på ett community för homosexuella kallat Qruiser. Han hade lagt upp bilder, skrivit presentationer och tankar på sin sida. Därifrån skaffade han sig vänner som han samtalade med hela kvällarna. Vänner som faktiskt brydde sig om honom. Fast ibland tvivlade han på att ens de gjorde det. Han hade svårt att finna en anledning till varför de skulle gilla honom, och de kunde inte heller förklara varför vilket ökade hans tvivel ytterligare.

- Du ska väl vara med på idrotten idag? Det var Marcus klasskamrat och skåpgranne Magnus som kommit till sitt skåp.
- Ja självklart, svarade Marcus självsäkert och kände sig duktig. Han hade nämligen inte varit med mer än två gånger det här året vilket irriterade hans idrottslärare och väckte frågor hos hans klasskamrater. Men han hade helt enkelt inte kunnat, idrott var inte hans favoritämne och det kändes så jobbigt att han hellre blev utan betyg än att vara med. Egentligen var det heller inte själva idrotten, utan snarare att känna sig osäker, utlämnad och så naken. En massa andra klasser och han helt själv mot dem. Alla ögon på honom kändes det som. Detta hade han försökt förklara flera gånger för läraren och som enda lösning fått erbjudet ett eget omklädningsrum. Men ett eget omklädningsrum vore värre då det skulle innebära att han är helt ensam utan ens sin egen klass och måste hitta dit dom ska vara helt själv. Och det skulle vara en massa personer som kollar på honom då han går in genom en dörr de aldrig använder och undra varför han går in där. Nej tack, hellre skolkade han.

Han kom fram till idrottskorridoren. Hans klass satt utanför. De flesta var redan ombytta och resten skulle inte vara med. Han kände igen känslan i magen och han tyckte inte om den. Nu måste han alltså byta om helt ensam, och kanske var det redan några från en annan klass därinne? Vart skulle han lägga väskan? Skulle han lämna den? Tänk om någon stal nåt? Tänk om hans klasskamrater skulle skratta åt honom för att han tagit med sig väskan ut? Tänk om dom skulle skratta för att han hade lämnat den? Mer behövde han inte tänka förrän benen fattade ett beslut och gick sakta, men säkert därifrån. Ännu en lektion med frånvaro. Han hatade sig själv för det här, men ändå kunde han inte göra något. Det var helt enkelt för hemskt att gå in och byta om.

Han gled under sin flykt från omklädningsrummets kval in på skolsyster Margits rum och satte sig ner på en stol bredvid hennes skrivbord.

- Nämen hej Marcus, sa Margit utan att låta förvånad. Troligtvis för att han hade för vana att titta in oanmäld flera gånger i veckan. 
- Hejsan Margit, svarade han och log, vilket han alltid gjorde då han träffade någon. Han kallade det inbyggd uppfostran, för han visste minsann att man log för att vara trevlig. Och det visste han utan att ha fått lära sig det varken genom uppfostran, skolan eller genom vett och etikett-träning.

- När börjar du då? Frågade Margit som alla gånger tidigare. Fast han alltid kom in den här tiden varje vecka frågade hon och svaret var samma som alltid.
- Idrotten började kvart över åtta! Svaret kom snabbt och intränat. Han hade fortfarande leendet på läpparna. Han tänkte minsann inte sluta le bara för att visa hur jobbigt det är att ha idrott, det borde hon veta även om han ler.
- Men Marcus då… Ja, men nu har jag en som ska komma in så nu måste du gå, sa hon snabbt och började genast schasa ut honom från rummet och han hann bara säga ett snabbt hej då innan hon hade tagit in nästa och stängt dörren efter sig.

Det var som en fristad inne hos Margit. Hon var alltid så snäll, glad och förstående. Dessutom var det sällan ungdomar där, vilket han verkligen uppskattade eftersom han tyckte det kändes jobbigt i folksamlingar med ungdomar. Även då kände han sig väldigt naken och sårbar. Dessutom kollade de alltid konstigt på honom. Att gå ensam på skolan hade aldrig varit tillåtet. Det var som att man var konstig då. Det var som att nåt var fel på den som gick ensam. Alla som såg någon gå ensam stämplade den personen som antingen dum eller mobbad. Marcus var inte mobbad, det vägrade han tro för ingen var elak mot honom. Annat hade det varit i hans gamla skola på högstadiet. Där hade man skrikit elaka saker efter honom och mobbat honom på andra vis, men det var något han sällan tänkte på eftersom han ville lämna den tiden bakom sig.

Marcus satte sig ner på en bänk utanför det klassrum de skulle vara i efter idrotten. Det klassrummet låg i den tomma korridoren och han kunde därför vara ifred. Han stoppade in hörlurar med musik i öronen, plockade fram ett kollegieblock och började teckna det enda han kunde, bilar. Han hade konstruerat sitt eget fantasimärke kallat Zellway och designade alla möjliga modeller. Alla hade vissa saker gemensamt; sidolisterna började med en stjärna längst fram, grillen satt i stötfångaren och de hade alla en inbyggd liten vinge där bak. Detta var några av alla signum för hans bilmärke Zellway. Marcus önskade djupt att det en dag skulle bli verklighet att han designade en bil, men han visste att han inte hade teckningskunskaperna för det så den drömmen fick förbli en dröm. Den enda drömmen han hade som han faktiskt hade talang att uppnå var hans skådespelardröm. Han ville bli skådespelare i Hollywood. Han ville se sig själv på film. Se sitt namn på affischerna. Han ville vara underbar som stjärnorna och älskad av alla. Eller ja… Älskad av nästan alla i alla fall. Han läste på gymnasieprogrammet Estet med inriktning på teater för att förbättra sig och sina chanser att nå sin dröm. Estet var ett väldigt socialt krävande program och Marcus hade vanligtvis inte klarat av att ens ta sig igenom intagningsprovet. Tack och lov hade en av lärarna som höll i intagningsprovet redan sett honom agera vilket gjorde att han halkade in som på ett bananskal. Han hade hållit sig kvar med näbbar och klor sedan dess, vetandes om att det förr eller senare tar slut, och då hade han i alla fall varit med om det.

Klassen började komma för att ha nästa lektion och han låtsades inte höra frågorna om vart han var på idrotten. Dom bryr sig ändå inte, tänkte han och bytte låt i spellistan. Nästa lektion var svenska och det var ett av de genomlidbara ämnena i skolan. Han hade haft tur och fått en väldigt bra lärare, Lisbet. Men just idag hade han ingen lust och ingen ork. Faktum var att han inte hade haft ork på väldigt länge. Han orkade helt enkelt inte med skolan. Den släpade efter honom som en tung fotboja och han orkade inte knäppa loss den. Det var ännu en sak han hatade sig själv för; att inte ens kunna klara av skolan, det var ju egentligen inte särskilt svårt, bara jobbigt.

Han satte sig längst bak. Ingen satte sig bredvid honom. Ingen hade satt sig bredvid honom sen de började i klassen så det var för Marcus ingen chock. Han hade till en början försökt komma in sist så han kunde sätta sig bredvid någon, men han hade slutat med det då de han satte sig vid ändå inte räknade in honom i deras grupp och det slutade med att han inte hade någon att arbeta med. Om han satt helt själv så var det i alla fall någon som såg det och kunde fråga om han ville vara med i deras grupp. Marcus frågade inte själv om han fick vara med. För många nej hade gjort att han inte vågade fråga längre. Han ville inte vara utanför, men han vågade heller inte ta chansen om den kom. Han intalade sig själv att de säkert bara ville slippa honom ändå.

- Jag saknar uppsats från Johanna, Jens och Marcus! Ropade Lisbet ut till klassen från sin kateder längst fram.

Marcus hade inte gjort sin uppsats. Faktum var att han inte ens kom ihåg att han skulle skrivit en uppsats. Dessutom hade han minst fem andra skolarbeten som skulle lämnas in innan den här uppsatsen och de var inte heller gjorda.

- Jag har mitt arbete i skåpet. Ska jag hämta det? Frågade Jens som för att påpeka sin duktighet och han var snabbt på väg till sitt skåp för att hämta uppsatsen.

Marcus plockade upp sitt kollegieblock och fortsatte på den nya kombimodellen. Han lade till det sista viktiga, stjärnan på sidolisten, och började tugga på pennan medan han försökte komma på ett passande namn till den här modellen. Grant. Han visste inte vart han fick det ifrån, men det var det första han kom på så det fick bli det. Han började på en ny modell. Den här skulle bli en sedanversion av Grant. Efter att ha suttit av lektionstiden genom att teckna hade han fått huvudvärk och bestämde sig för att skolka resten av dagen.

Marcus gick mot busshållplatsen och fick se bussen åka förbi innan han nått fram. Underbart, tänkte han, nu får jag vänta i hela tjugo minuter på nästa buss! Marcus kom fram till hållplatsen och kollade tiderna. Han hade rätt, det var tjugo minuters väntan. Han spottade på marken och bestämde sig för att gå till nästa hållplats.

När han öppnade dörren till lägenheten slogs han av stanken från sin tre år äldre syster Esmeralda. Hon hade legat hela dagen som vanligt och det luktade instängd svett i hela lägenheten. Esmeralda gick varken i skolan eller jobbade, något Marcus påpekade för henne varje gång hon tyckte han skulle göra en hushållssyssla. Faktum var att hon aldrig hade gått i skolan eller jobbat. Marcus gick in på sitt rum och stängde dörren för att slippa både lukten och verkligheten.

Marcus var den enda som hade eget rum av det fyra personerna i familjen, han klarade helt enkelt inte av att bo fyra personer i en tvårummare, han behövde ha ett eget ställe, någonstans där han kunde vara själv. Det hade hans psykolog också hållit med om. Dessutom gick han under utredning för Aspergers syndrom vilket gjorde att han behandlades av sin familj som att han hade en sådan diagnos och enligt Aspergers syndrom så hade Marcus behov av att ha ett eget rum för att inte må ännu sämre. Åtminstone såg hans mamma Andrea det så. Dessutom hade hon en förtjusning för karlar vilket gjorde honom privilegierad i hemmet som den ende sonen. Det passade Marcus alldeles utmärkt så han tänkte inte säga emot orättvisan som drabbade hans systrar.

Han startade datorn och drog upp gardinerna som varit stängda under natten och dagen. Sedan satte han sig vid datorn och loggade in på Qruiser och sitt chattprogram. 

- Hej! Det var Jonas som skrev, Marcus bästa vän, trots att de aldrig träffats. 
- Heeeej! Marcus var glad att Jonas skrivit till honom, för annars var det mest Marcus som skrev först.
- Hur är det? Frågade Jonas. 
- Jo det är bra med mig, med dig då? Marcus kunde inte svara annat, han visste att Jonas inte mådde bra. Jonas var ledsen för det mesta, och Marcus ville inte tynga ner Jonas med sina egna problem. 
- Samuel har gjort slut…
- Men bubben, varför då? Marcus var på senare tid van vid detta, Samuel hade lämnat Jonas flera gånger de senaste veckorna, sen hade de blivit ihop igen efter ett par dagar, och Jonas blev lika glad varje gång, och alltid lika säker på att den här gången var det på riktigt, att Samuel var säker nu.
- Han sa att han inte vill ha ett distansförhållande…
- Det var ju inge bra… Men jag älskar dig i alla fall, svarade Marcus. Det var en av de få sakerna han kunde säga som åtminstone kunde glädja Jonas litegrann. Egentligen ville han påpeka hur blind Jonas var och hur mycket det var hans eget fel eftersom han tagit honom tillbaka hela tiden, men han visste att om han sade det så hade det blivit krig mellan honom och Jonas. Det ville han definitivt inte. 
- Älskar dig med Marcus, sa Jonas och Marcus visste inte vad han skulle svara. Han hade svikit sin bästa vän genom att inte ens kunna svara, genom att inte kunna trösta.

Han gick ut i köket och hämtade ett glas och en Coca-colaflaska, och satte sig sedan vid datorn igen. Nu var han redo för en lång kväll vid datorn.
- Hej älskling, det var längesen :), Marcus skrev till en annan av sina vänner, Oliver. Han hade inte skrivit med Oliver på flera dagar och kände att de höll på att glida isär. Dock brukade de ta igen det genom att tala med varandra i telefon i flera timmar, ungefär 2 gånger i månaden. 
- Hej! 
- Hur är det? Fortsatte Oliver 
- Jo, det rullar på… Själv då? Marcus visste att han kunde säga hur dåligt han egentligen mådde till Oliver, men han besparade honom det den här dagen.
- Okej. Det är bra med mig också, svarade Oliver. 
- Oki, vad gör du då? Frågade Marcus för att få konversationen att flyta på. 
- Jag håller på och överför mina skivor till datorn. 
- Okej, svarade Marcus och gav upp hela samtalet då inte Oliver hade ställt en enda motfråga. Han var less på folk som inte hjälpte till och höll konversationerna levande. Folk som istället överlät allt ansvar på den andra.

Jag skulle i och för sig kunna skriva till Felix… tänkte han och började en ny konversation med den person han var kär i. Det hade kommit som en chock för Marcus föräldrar då han berättat att han var bisexuell och det hade skapat ett mellanrum mellan honom och hans föräldrar. Därför hade han inte en tanke på att ta steget fullt ut och berätta att han föredrog killar framför tjejer. 
- Hey, skrev Marcus för att öppna upp samtalet. 
- Hej på dig :), Felix var för det mesta glad, men det betydde inte att Marcus kände att han kunde berätta om sina dåliga dagar för honom eftersom Felix också var väldigt oförstående och rentav kunde bli arg om Marcus började beklaga sig för honom. 
- Hur är det med dig idag? :), sa Marcus och fortsatte konversationen. 
- Det är bra :) Jag var ledig idag så jag har sovit tills nu, hur är det med dig? :), frågade Felix. 
- Det är bra med mig också :), sa Marcus och övervägde om han skulle berätta för Felix hur han egentligen mådde. Skulle han ta risken att Felix vart sur och inte ville chatta med honom längre?
- Fast egentligen är det inte alls bra… fortsatte Marcus då han bestämt sig för att ta risken. 
- Vad är det dådå? :(, frågade Felix.
- Ja, förutom att jag håller på att få IG i alla ämnen? Förutom att jag inte har några vänner i verkligheten? Förutom att jag är helt jättenere och ligger och gråter tills jag somnar på kvällarna? Ja förutom det så är det väl ingenting speciellt, bara mitt vanliga skitliv…

Marcus hade för vana att vräka ur sig allt dålig på en gång och den här gången var inget undantag. 
- Men lilla du… :( Vad ska jag göra åt det då? Du får väl fixa till skolan då? :)

Felix totala brist på medkänsla gjorde ont i Marcus, varför kan han inte förstå, varför kan ingen förstå? Han kände ilskan komma och han bestämde sig för att helt enkelt logga ut och stänga av datorn.
- Hej då *poff*.

Sedan loggade Marcus ut snabbt så inte Felix kunde hinna svara. Han tog colaflaskan och ställde på bordet. Han letade reda på Thelma & Louise i filmhyllan, stoppade in den och lade sig ner i soffan. Han tänkte medan han såg filmen börja på TV’n att två timmars avbrott från verkliga världen och världen online var precis vad han behövde. Även fast han kände ett sug av att starta datorn igen, så lade han sig efter filmen, klockan var bara tio och han hade inte lagt sig så tidigt på länge, så han tänkte att det passade bra.




Prosa (Novell) av Nico Zasha Kroik
Läst 1345 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-03-09 16:05



Bookmark and Share


    Pivvi
Måste läsa vidare och få reda på mer om marcus... Du beskriver hans personlighet precis så levande som det ska vara i noveller! Väldigt bra som sagt och det var lätt att hänga med även i konversationerna på msn. I delar av texten var det dessutom en hög igenkänningsfaktor till sitt eget liv
2007-05-12

  TedEdFred
Åååh. underbart skrivet.. ..
men det tog ett tag innen jag fattade
\'\'han kände sig ganska dum och ful i sin vinterjacka som var stor som ett tält, och tjock som sin andra syster, Esmeralda, och det vill inte säga lite då hon, enligt Marcus var i storlek med en elefant.\'\'
Men efter att ha läst det några gånger fattade jag..
bra flyt genom hela texten och inte hackigt någon gång (:
Annorlunda och inte alls som andra noveller som handlar om killar.
Skitbra iallafall.., Bokmärke. (:
2007-03-27
  > Nästa text
< Föregående

Nico Zasha Kroik
Nico Zasha Kroik