Kapitel 4 – En detaljerad plan

Marcus satte sig ner vid datorn igen. Han visste att han skulle behöva en rejäl planering för att genomföra sin kupp. Han klickade upp ett Microsoft Excel-dokument och skrev in en rubrik, Escape of Life. Sedan fortsatte han med att knappa in en underrubrik, Personer. Vilka personer behövde han skriva in? Han började med de självklara, Oliver och Jonas. För ett par timmar sen hade Felix varit självklar, men han var inte längre lika säker. Han var full av ilska och tårar på grund av Felix, skulle Felix ändå få stå med? Han beslutade sig för att Felix skulle stå med, men inte av samma anledning som dem andra. Han skulle stå med enbart för att Marcus skulle få chansen att slå honom så hårt att Felix tappade medvetandet. Han visste att det inte fanns plats för fler personer än fyra. Den fjärde platsen skulle han ge till en före detta internetvän, Joakim. Han var två år äldre än Marcus och han visste inte riktigt varför de hade slutat skriva till varandra, men en tänkbar anledning kunde vara att samtalsämnet mellan Joakim och Marcus hade varit uteslutande sex från första början. Det hade i längden blivit tråkigt. Det hade antagligen framförallt blivit tråkigt för Joakim som faktiskt kunde gå ut i verkligheten och ha det sex de skrev om med varandra. Marcus och Joakim visste om varandras dåliga och varandras bra sidor. De hade berättat allt för varandra och de hade svurit att om de träffades så skulle de ha sex med varandra. Det var ett taktiskt drag av Marcus att lägga in Joakim i sin planering. Att avsluta sitt liv med att för första gången ha bra sex med någon som visste vad han ville och vad han inte ville.

Pengar, jag behöver pengar, tänkte han och kom att tänka på var han skulle få tag på det. Han visste att hans pappas bankomatkort låg hemma eftersom Rickard använde företagets bankkort då han var nere i Göteborg. Marcus behövde få reda på var bankomatkortet fanns så han bestämde sig för att ringa och fråga.
- Rickard Gustafsson, svarade hans pappa. 
- Hejsan, vad gör du? frågade Marcus för att ta fokus av pengarna. 
- Jag sitter uppe i en telestolpe och håller på att skruva fast ett fäste, svarade Rickard. 
- Jag behöver ha pengar, sa han ogenerat och försökte få det att låta så självklart som möjligt. 
- Till vadå? 
- Jag behöver mat. 
- Jaha, hur mycket behöver du då? Frågade Rickard uppgivet. 
- Två hundra? 
- Jaha, ja bankomatkortet ligger i sockerskålen, koden är 2134, sa Rickard och väntade på svar medan Marcus tittade i sockerskålen. 
- Ja jag hittade det, tack, svarade Marcus medan han lirkade fram kortet ur sockerskålen. 
- Ja, var det nåt mer? 
- Nej det var allt, hej då, sa Marcus.
- Hej då, hörrudu förresten vänta, sa Rickard.
- Ja?
- Jag tycker om dig jag, sa Rickard vilket han nästan alltid avslutade med när de pratade.
- Jag tycker om dig också, svarade Marcus och lade på.

Då hade han fixat pengar. Han visste att Rickard skulle kolla så att inte Marcus tagit ut mer än två hundra, därför var han tvungen att vänta med uttaget tills senare på kvällen då Rickard förhoppningsvis hunnit somna. Nu behövde han gå till bankomaten och ta ut två hundra eftersom Rickard snart skulle kolla med telebanken och om Marcus inte tagit ut pengar skulle det verka misstänkt och Rickard skulle ana oråd. Marcus tänkte inte låta någonting gå fel. För första gången i sitt liv skulle han lyckas med någonting stort.

Han gick iväg till bankomaten, ställde sig i kön och spottade på marken. Det är så typiskt, tänkte han, så fort jag ska ta ut pengar då kommer halva Sverige och ställer sig i kön före mig. Han plockade fram bankomatkortet när det slutligen blev hans tur, stoppade in kortet och slog in koden, 2134, valde att ta ut två hundra kronor och väntade på pengarna. Han valde att köpa ett nytt refillkort till sin telefon för de två hundra kronorna och begav sig sedan hemåt igen. 
- Bög, mumlade en kille som han mötte på trottoaren.
- Ursäkta? Svarade Marcus och vände sig om mot killen. 
- Bög sa jag! Sa killen, tillräckligt högt för att de få som var runt omkring skulle höra. 
- Nej det är jag inte, jag är bisexuell, och antingen håller du käften i fortsättningen eller så tar jag den här knytnäven och kör den så långt upp i din röv att din tarm trycks upp i hjärnan, sa Marcus lugnt och visade upp sin knytnäve. 
- Du är ju sjuk i huvudet, Äckel, sa killen och började gå vidare. 
- Jag är åtminstone friskare än dig din förbannade idiotjävel! Skrek Marcus så högt han bara kunde medan de runt omkring honom kollade konstigt på honom som om han var idioten.
- Vad fan glor ni på?! Skrek han åt dem och började med ilskan bubblande i magen gå hemåt igen.

När han kommit in i huset igen satte han sig vid datorn och klickade upp Excel-dokumentet. Han behövde en resplan för vilken rutt han skulle ta. Han började skriva in i dokumentet vart han skulle stanna längs vägen.

Felix – Karlstad 
Jonas – Göteborg 
Joakim – Halmstad 
Oliver – Trelleborg 

Det han var tvungen att ta hänsyn till var att hålla sig borta från stora vägar. Han ville inte att polisen skulle ta fast honom. Men om de mot förmodan skulle komma efter honom så hade han som plan att köra snabbare, antingen så snabbt att han körde ifrån dem eller så snabbt att han körde ihjäl sig. Köra ner i diket eller kanske in i ett träd. Han var inte rädd för att dö, tvärtom var det något han just nu längtade efter. Den enda anledningen till att han bestämt sig för att ta sin pappas bil och köra ner till Skåne istället för att bara ta sitt liv här och nu var att han ville uppfylla någon av sina livsdrömmar innan han dog. Den drömmen han skulle förverkliga var att träffa sina internetvänner, de enda riktiga vänner han hade.

Resväg: 
Skogsväg från Bräcke till Svenstavik 
Väg 45 från Svenstavik till Fagerås 
Väg 61 från Fagerås till Karlstad 
Väg E18 från Karlstad till Segmon 
Väg 45 från Segmon till Göteborg 
Väg E6/E20 från Göteborg till Halmstad 
Väg E6/E22 från Halmstad till Malmö 
Väg E6/E22 från Malmö till Trelleborg

Marcus bestämde sig för att ta den större risken att bli sedd av polis en del av sträckan, och skrev in stora vägar från Göteborg och nedåt. Han visste att Rickards Mercedes drog ungefär 0.8 liter diesel per mil och han började räkna ut var han skulle behöva stanna och tanka. 
Han gick in i garaget. Där stod den, hans pappas nya svarta Mercedes. När Rickard skulle arbeta åkte han tåg ner till Göteborg så Mercedesen stod i garaget hela tiden då han var borta, något Marcus nu tänkte utnyttja. Han visste att bilnyckeln alltid låg i en skål vid Rickards skrivbord så gällande bilen fanns inga problem alls. Nu höll han på att lägga in sin resväska som han packat tidigare på fredagen då han lämnade Östersund. Marcus funderade på hur det hade löst sig med lägenheten och möblerna, men han orkade inte tänka på det särskilt länge utan satte sig istället återigen vid sin planering på datorn.

Att ringa och förvarna de han skulle till ingick inte i planeringen. Han kunde inte lita på dem. De skulle antagligen ringa polisen och han skulle bli stoppad innan han ens hunnit sätta sig bakom ratten. Ingenting skulle få förstöra det här för honom, det var hans livsverk och ingenting skulle gå fel.

Han städade ur bilen och lade alla cd-skivor i ordning. Bara någon timma kvar nu, sen åker jag, tänkte han och gick upp till huset igen. Marcus ställde in timer på stereon så den skulle starta klockan 11 nästa dag, och stängas av klockan 22. Han satte sig i bilen, startade igång stereon och stoppade in en skiva med Shirley Clamp. All övningskörning hade gjort nytta och Marcus var mer än kapabel att föra ett fordon. Porten till garaget öppnades automatiskt när han tryckte på knappen inne i bilen. Han startade bilen och de ljusblå strålkastarnas sken slog ut genom garaget. Mercedesen gled sakta ut genom garaget och porten stängdes igen automatiskt. Ingen skulle hinna märka att han hade åkt, det var en briljant plan. 

Han svängde in vid bankomaten och tog ut tio tusen kronor. Vem vet, det kanske behövs, tänkte han och satte sig i bilen igen. Nu skulle han bara åka och tanka full tank, sen bar det iväg mot Svenstavik och väg 45. Bilen stannade villigt vid pumpen och Marcus öppnade tanklocket. Han kände en härlig känsla i kroppen, en frihet. Han kunde göra vad han ville, och han skulle göra det. Slutnotan på dieseln hamnade på fyra hundra trettiosex kronor. Tiden på kvittot var 23.14 och en svart Mercedes lämnade Bräcke.