Ibland känns allt så omöjligt. Det känns fel att bara vakna upp och ta ett steg ur sängen. Jag vill bara ligga kvar och låta ögonen släcka mitt ljus. Ge upp. Ge upp kl. 6:27 varje morgon. Bara för att ligga kvar och tänka sig ett liv utan problem och någon att krama. Bara olycklig kärlek som strömmar genom kroppen. Klockan 6:27 varje morgon.

Varför vakna när ens drömmar är så jävla mycket bättre än vad livet någonsin skulle kunna ge mig? Ligga kvar och drömma om det som gör mitt liv värt att leva. Jag vill faktiskt leva, här och nu. Det ska bara vara så jävla svårt att hitta motivationen ibland. Därför ger jag nu min själ till drömmarnas värld, ta hand om mig. Somna om, varför inte för alltid?

Jag är inget olycksoffer och jag har inga problem, men när man är nere ibland måste man få skriva vad man har på hjärtat. Vad ens själ bär omkring på. I en stor jävla säck. Ibland måste det bara stå på svart och vitt, för att man själv ska kunna förstå. Fast gör man verkligen det?

Gör man det?

Kommer man nånsin att förstå?