DEN MOBBADE

Tystnaden är värst,
den iskalla, avståndstagande
Ingenting att ta på,
ingenting att försvara sig mot
Den är som en ogenomtränglig mur,
den talande tystnaden,
den tigande tystnaden.

Pratet avstannar
skratten ebbar ut
De förstulna blickarna
de menande ögonkasten.
- Nu kommer hon! Jaha!
- Hej! Godmorgon!
- Nånting nytt?
- Nej, inte alls!
Den dödande tystnaden
den dömande tystnaden.

Den kompakta tystnaden
tungan låder vid din gom
Du vill skrika
men skriket fastnar i halsen
kvävs av tårarna i dina ögon
Den förlamande tystnaden
den förintande tystnaden.


JAG HAR FÖRLORAT ...

Jag har förlorat
fotfästet i tillvaron
är ej längre på väg
Mina steg känner inget mål
planlöst driver jag omkring
Det är andras krav, som för mig
än hit än dit.

Jag har förlorat
min yrkesidentitet
Det finns inte längre
någon självklar roll att spela.
- När jag var ung trodde jag det!
Nu är jag mer än medelålders
och har tappat greppet om livet.

Jag har förlorat
mina gamla vänner
Mina rötter har slitits av
en efter en.
Det är svårt att åter knyta
band som brutits
De eviga frågorna sliter i mig:
Vem, vadan och varthän?