Jag räds inte längre ljuset,
jag som så länge levt som en skugga bland skuggor.

Världen är en plats full av under, under som bara jag kan se.
Utan att tänka på det, utan att slösa ett uns av mina krafter,
lyfter jag från marken och flyger över ruinerna...

Jag flyger genom rymder där ingen tidigare varit,
och fyller den tomma rymden med stjärnor.
En exploderande supernova; dess varma glöd
sköljer över mig som en våg.

Jag drömmer en silvertår för de eoner som förflutit,
eoner som jag aldrig fått se.

Det kosmiska dammet, meteorer och kometer,
planeter och världar där man höjer glasen för mig.
En flod av kraft och oändlig makt flyter återigen
genom mig...