- Ska vi dela paraply?

(För jag vill vara sådär nära dig och känna din lukt, jag vill kunna vara så nära så att jag kan känna ditt hår som kittlar mot min kind och jag vill råka lägga min hand över din som håller i paraplyt, jag vill kasta iväg paraplyet och kyssa dig och låta regnet regna i våra hår och låta droppar sippra ner för våra ansikten, jag vill se dina himmelsblåa ögon och jag vill se dig le, le i all evighet.
Sedan vill jag plocka upp paraplyet igen, lägga min kalla hand i din vackra och känna din värme smittas över till min, jag vill gå där och vara lyckig och känna pirret efter kyssen, den himmleksa kyssen från dig, sedan jag vill gå där med dig, vidare bort mot slutet av vägen, vägen som aldrig tar slut, vägen som vi ska vandra i all evighet, och så vill jag viska i ditt öra att det är såhär det ska vara, älskling, det ska vara du och jag under det här stora paraplyet. Och vi ska le av lycka, som är lyckligare än lyckligast, tillsammans, för du ska le, le i all evighet.)

- ... Nej.

Och så gick du bort med henne under det där stora paraplyet, vårat paraply, älskling. Och min dröm regnade bort, för du lämnade mig där i regnet ensam.
Det fanns bara en sak att vara lycklig över, och det var att det regnade, så ingen kunde se mina tårar som aldrig ville ta slut...