När världen bäddas in i moln,
av kalla, mörka filtar.
Och varje droppe är en hand,
som bankar på ditt fönster.

Och väggarna tycks krypa in,
i själen, i ditt sinne.
Och stanna i ditt inre land,
som alltid samma mönster.

Det är just då, i mörkertid,
som du skall känna glöden.
Från all den eld, som brinna där,
i varje regndroppshand.

När vemodstiden nalkas åter,
öppna då ditt fönster.
Spara kylan, håll den kär,
i själsligt vinterland.

Oh varde ljus!
Och så föll mörkret.


Klarhet steg därur.