väckarklockans mistlur från land
jag bärgar mig som ett skepp ur djupen
saltvattnet svider i ögonen

en stöt genom kroppen
och dagens breda motorväg rullas bort
mot horisonten

om det ändå hade varit helgens
röda matta

utanför porten
stannar jag inte för att njuta av
den kalla och mörka decembermorgonen

jag går stel
som ett cykelställ
mot arbetet

högst upp
i områdets enda ek
som är halshuggen

sitter en koltrast
och sjunger
för byggarbetsplatsen

tonerna går rätt igenom
myggfönstret på landet
och det doftar trä och linneskåp
och nära mamma
och pappas nynnklinkande låtsasengelska
på gitarren
och det doftar barr och sand i sängen
och snusande kalla golv

tack

jag vänder mig om

vägen mot tunnelbanan
har fått landningsställ