Häromdan när du var på stan med din dotter.
Vad stor hon hade blivit! Ni hade hund också,
en vit.

Jag kände dig.

Tomater var det första vi bråkade om.
Du ville klyfta och jag ville hacka.
Då hade vi varit tillsammans i ett halvår
och bråket tog en kvart.

Ja, det här handlar om dig om du mot all förmodan läser.
Du har gått vidare, jag vet att du har gått vidare
är en underdrift.
Du tog Boeing 747,
mullret fyllde himlen.

Jag vet. Patetiskt.

Men när jag låg på din arm.
I slutet av barndomen,
i början av det sommarlånga fnittrandet
som min mamma ännu pratar om.
När jag somnade mot din bultande rygg,
din alldeles för stora
PeakPerfomance.

Förlåt mig.
Jag visste inte bättre.
Jag gillade Veckorevyn och Gorbys piroger,
lukten av cigaretter.
Jag var så ung.

Så när vi stod där i hallen
och jag sa att så här kan vi inte ha det längre.
Skrek jag så
från botten av mitt sköra osäkra jag
som nyss blivit vuxen,
ihopvuxen med dig
för att jag inte visste bättre.

Den finaste lilla kämpande kvarlevan,
det pickande hjärtat och pepparkornsögonen
som bad för sitt liv.
Det var jag som dödande det.

Men det spelar ingen roll nu.
Jag sörjer att det inte spelar någon roll nu.