Är sjuk och ser fram emot en helg i sängen med yoghurt, immunstärkande té, febernedsättande och halstabletter. I led med min ambition gar jag därför lilla rundan och handlar mat, doftande badsalt, aromaljus och sist men inte minst en bok. I den opulenta bokhandeln med sin magra engelska sektion blir jag staende framför Anne Rices senaste vampyrroman och minns hur jag en gang för ett decennium sedan fastnade i hennes första. När jag star där och förundras över att nagon kan välja att skriva tio romaner om vampyrer, eller rättare sagt att nagon som kan skriva tio romaner (alltsa omkring 20 000 sidor) inte tar sig bortom vampyrer slar det mig att skrivandet är en konst i sig, och att pa samma sätt som man kan fangas andlös inför femtio svartvita foton av en och samma lätt välvda horisont, sa har de nakna orden sin egen identitet. En ofta finstämdare och subtilare personlighet än det tema de bär. Manga kan skriva om kärlek, men vem kan beröra sin läsare med ord som ömsom smeker ömsom river och sliter. Vem kan fa läsaren att älska?

De senaste veckorna har jag letat med växande frustration efter nästa läsprojekt utan att inse att vad jag vill ha inte är en historia utan en relation. Jag längtar efter den litterära motsvarigheten till samtal i mörker, till sömn och att förlora sig i tankar med ett sovande barn i sin famn. Nagonstans där ute finns en text utan tema, tom men trots det underligt mättad. En text där varje ord har ett värde, är valt för att öppna dörrar, upplysa ännu inte ingangna vägar, utmana syn, hörsel och smak med ny varseblivning. Full av fascinerande möjlighet och förförande händelselös. Ett slag i solarplexus, en älskande beröring, en människa.