Jag vet att jag alltid kommer hitta ett paket Mjölkchoklad i ryggsäcken, när du kommer traskande i trasiga jeans och en bomullskjorta smekt i en svag doft av Paloma Picassos Minotaur.

Jag har lärt mig väckas av Beatles och somna till Pink Floyd och däremellan förföras av alla latinamerikanska trubadurer fran 60-70 talet. Har lärt mig överse med din groupieliknande fascination för Tori Amos men är fortfarande lite sarad över att Alicia Keyes är sexigast i världen och inte jag.

Jag har tvingat mig halla masken inför dina kärleksfraser pa franska, som du inte pratar men ända vill lura i mig att du behärskar - herregud vilket uttal!

Jag har insett att ditt gitarrspel aldrig kommer utvecklas och din sangröst lämnar mycket i övrigt att önska. Jag slängt mina doftljus i ett försök att tillmötesga ett intresse för dofter som gränsar till besatthet. Ingen vanilj, ingen neroli, jag vet det nu!

Jag har lärt mig smaka skillnad pa Don Julios och dalig tequila och smuttat mig genom en fickplunta med 12-arig Whisky, jag, som blir vimsig efter ett halvt glas vin. Da, den gangen när du fick för dig att vi skulle bli spritkännare.

Jag har pillat med fingrarna i ditt har sa som du tycker om under langa filmkvällar framför Ingmar Bergmans Smultronstället, och kikat uppmärksamt pa Bibbi Andersson som du säger att jag liknar. Och intalat mig du menar hennes utseende och inte hennes personlighet. Vill inte vara neurotisk, inte ens i dina ögon trots att du älskar mig.

Sa visst, jag känner dig. Och precis när jag tror att jag vet allt. Att mintchoklad är värre än kryptonit, att Pizza med Bearnaisesas (hu, sa hemskt) är himmelriket och att du faktiskt aldrig öppnat Kapitalet, som tronar pa ditt nattduksbord. Da gar du. Ironiskt.