Goda dagar drar förbi, men minnena förblir. Det vi två hade var egentligen unikt, men allt som har sin början brukar ha sitt slut. Kämpade länge men tappade mitt sista krut.
Det hugger i hjärtat, gjorde jag det rätta eller agerade jag i stundens hetta? Så säg mig, var står vi nu om tio år? Oroande i mitt bröst, snälla jag finns här. Kom för lite tröst, jag älskar dig
och lämnar dig aldrig, skiter i allting. Utan dig så existerar jag inte. Du är skälet till att jag lever denna vinter. Du är min andra halva som jag vägrar tappa. Kommer du ihåg hur vi skratta, sommaren 2005, kan ni fatta? Jag hittade min soulmate, mitt hjärta, min styrka. Utan dig så kommer jag aldrig att lyckas. Jag lovar dig med hela mitt hjärta och själ. Jag ångrar vartenda ett utav våra gräl. Jag svär, jag har slutat att inhalera träd. Allt jag vill höra är att du kommer tillbaks, aldrig ge upp fastän smärtan är tung. Allt går i motvind, tårarna rinner ner för min kind, varje gång jag blir påmind. Låt mig få hjälpa dig, låt mig få finnas där, stäng inte ut mig från smärtan du bär. Gråten i min hals, ta min hand, bjuder upp till dans. Utan dig har jag faktiskt inte en chans. Plattan läggs ner och jag blundar och ber att du ska komma hit och bara le. Jag älskar dig, kan du inte bara se det? Du är allt och så fruktansvärt mycket mer än bara det.