Ännu befann jag mig utanför.

Det linjära och jag hade slutligen tappat greppet om varandra och i hemlighet föreställde jag mig själv som en undanstänkt vattendroppe över en stormflod.

Hängande i luften ... i väntan ... pa att ater fangas in; ater svepas med; ater dränkas i händelser och intryck.

Ännu hade jag inte börjat analysera.

Det var nog att hänga suspenderad i ringande tystnad över en flod av liv och larm. I detta enda förvuxna ögonblick där allt som tidigare tyckts sa akut;

nu sags som genom nagon annans ögon; nära men ända underligt avlägset. Som vyer genom en bakvänd kikare. För sma för att betyda.