En gång drömde jag skogen Aliek,
Den underbara, dolska skogen Aliek
Som sett tusen år komma och gå.
I skogen bland de glidande skuggorna
Stod hon en dag, brinnande Triáne,
Den dimhöljda, glänsande Triáne;
Hennes ögon lyste som fyrbåkar,
Skogen blev mol tyst där hon gick.
Med hud ibland svart som nattens skuggor,
Ibland vit med alabasterns svala glans
Och hår som dansade i alla regnbågens färger
Blev hon den oemotståndliga Triáne,
Min själs härskarinna, Triáne,
Den dolda skogens härskarinna.
Vi gick tillsammans genom skogen Aliek
Var gång jag drömde dess skönhet,
Var gång jag såg de hopslingrade träden
Och de täta lövverken som böjde sig mjukt
Åt sidan för sin härskarinna Triáne
Och lät solens varma ljus leka i hennes hår,
Så förstod jag någonstans innebörden av allt.
Var natt drömde jag skogen Aliek och dess dolska under,
Var natt gick jag med min själs härskarinna Triáne,
Jag samtalade med henne, tysta ord som susade genom
Skogen som en värmande vind om vårarna.
Var natt blev hon också allt vackrare för mina ögon,
Denna Triáne som aldrig sade mig sitt namn
Men som ändå sade mig allt jag ville veta
Och mer därtill om den mystiska skogen Aliek
Med sina under som dolde sig bland träden.
Hon berättade för mig om folk och varelser som bott där,
Om civilisationer nära skogen Aliek,
Städer som funnits här och barn som lekt här.
Alla är de nu döda, och andra befolkar nu Aliek,
Som i sig är en vidunderlig illusion, en chimär
Dömd att evigt se liv komma till sig och dö.
Jag frågade en gång Triáne, den lysande stjärnan Triáne,
Varför hon fanns i skogen där liv och död förenas
För så korta stunder att vi knappt kan märka dem.
Hon svarade mig inte då, utan tog mig den gången
Djupare in i skogen Aliek, där gamla tempel står,
Nu befolkat av mossor och lavar, murgrönor och fåglar.
Länge stod vi vid dessa ruiner och såg på deras prakt,
Ett glänsande minne av tider som varit.
I vakna stunder längtade jag alltmer till skogen Aliek
där Triáne väntar i all sin prakt, strålande men dolsk.
En gång när jag kom till skogen i mina drömmar
Såg jag henne stå i luvlig morgonsol.
Jag väntade en stund, nöjd med att se henne där,
Och framför mig såg jag hur hennes vackra anlete
Plötsligt mörknade, antog formen av dimma,
Hon sträcker sina armar mot skyn och fryser,
Den brinnande Triáne, den iskalla Triáne,
Och jag kan inte röra mig utan ser henne där
När hon vrider sig i kval och smärtor.
Den natten vaknade jag, och Alieks trolldom försvann,
Men när jag åter slumrade till såg jag henne igen,
Och hon log mot mig som hon alltid gjort.
När hon senare berättade om skogens under,
Vars antal är okänt och förmodligen oändligt,
berättade jag om hur jag sett henne.
Hennes leende falnade inte, istället smekte hon mig
Och började berätta den sista historien om skogen Aliek
Om den obarmhärtiga Triáne, den livgivande Triáne.
Det är i skogen Aliek som Triáne lever,
Den dolska och hatade Triáne.
Ty hon är livet och döden, hon är glädjen och sorgen,
Den bittra smaken av liv som försvinner
Och den ljuvliga varelse som ser liv födas.
I hennes former döljer sig ormen och vargen,
Där döljer sig fröjden och glädjen.
De som ser Triáne i den dolda skogen Aliek i drömmen
Är dömda eller välsignade av hennes prakt och magi,
Aliek är platsen för livet eller dödens tillblivelse.
Så talade hon, den blänande Triáne,
Smekte mig sakta på kinden och sade åt mig att gå,
För Triáne är döden och livet, sorgen och glädjen.
Jag vaknade och sedan den dagen hittar jag inte längre
Till den magiska skogen Aliek och den vackra Triáne,
Den kalla och samtidigt varma Triáne,
Den hatade och så innerligt älskade Triáne.