Jag har aldrig fattat hur vissa ord avger speciella dofter från en annan nutid.
Jag hör min mun uttala ord som för mig till en annan plats för länge sedan, saknar det? Jag vet inte. Eller innerst inne vet jag det men jag väljer att inte ta reda på om jag saknar, det, dig, oss(?). Jag har vetat nu ganska länge att det kan göra jävligt ont att få reda på om man saknar, det, dig, oss(?). Och ibland frågar du inuti mitt huvud, (eller det är ju som inte du egentligen men jag vill att det ska vara det) \"saknar du mig?\" och jag svarar att jag inte vet. men det vet du att jag gör. på riktigt. Och ibland pratar vi med varandra (det är väl mest jag) och reder ut en hel del. som när vi pratade om idoler och hur ont det gör när du sätter någon på en piedestal och den ramlar ner och krossar foten. (jag känner fortfarande doften, det var vår. ungefär som nu. vi var hemma hos dig fast vi var inte det för att vi var ute och gick.) och sen när foten väl är krossad så kan man bara stå där och se sina idoler. fd idoler. och de ser så smutsiga och ovärdiga ut. (bortkastad dyrkan var aldrig vårt problem.) Doften är borta men jag kan känna din hand mot min kind, solen mot min rygg och jag kan höra hur ditt skratt rycks iväg med vinden. Och det är helt okay. faktiskt. Det är en tunn linje mellan hat och kärlek (men det vet du ju.) Jag slår vad om att vi var ganska ohälsosamma redan från början. Men i nöd och lust lixom. Blev jag bättre, blev du som mig. (Blev du sämre blev jag som dig.) Min teori är att alla löften bryts någon gång och väldigt få löften håller in i graven. Våra löften sprack, förvånansvärt snabbt. (det går över.)
Och jag lärde mig, att med vissa ord medföljer smärtsamma tankar, på grund utav vackra minnen. (Och jag ska älska dig tills döden skiljer oss åt.)