Den sista solstrålen slår mot slottet,
de vridna tornen stiger mot stålgrå sky.
Korpens sorgesamma melodi
stiger med vargens yl mot himlen.
En röst väser i mörkret,
ber mig komma nära, ber mig träda in.
Jag går mellan de svarta valven,
in i en labyrint utan slut.
I mörka korridorer irrar jag hjälplös,
vandrar i en borg utan början och slut.
Gångarna leder tillbaka till samma plats,
återvändsgränderna är många,
de rätta vägarna är alldeles för få.
Genom fönster ser jag månen
blodsröd i det färgade glaset.
Ur mörkret, ur djupen, hör jag röster
som inte kan vara mänskliga,
men de upprepar hela tiden
mitt namn.