( L sitter i soffan och väntar på A som kommer in, går fram till spegeln och knyter sin slips)

L - En sån där slips har jag också. Vi fick dem till studenten, kommer du ihåg det? Det var nog sista sommaren vi umgicks på riktigt, du vet, åkte ut på landet... och allt var nästan som när vi var små. Och vi hittade den där gamla trädkojan vi hade försökt bygga! Du vet, i trädet bredvid gamla huset där den där gubben bodde, där vi brukade palla äpplen, som alltid var lika sura. Och hur du alltid fick stå vakt medan jag försiktigt smög in a la mission impossible och plockade fickorna fulla. Och förresten, jag vet att du inte ville plugga på samhälle, men jag hade bestämt mig. Och så följde du bara med, som det alltid har vart. Men det visade sig att det var du som fick hjälpa mig med allt plugg till slut. Jag var så jävla skoltrött. Men å andra sidan har jag alltid vetat vad jag vill göra för stunden, men inte hur jag ska göra det. Och alltid tröttnat lika fort - du är precis tvärt om. Och även fast du inte vet om det så har jag alltid sett upp till dig.

A- Vad fan gör du här?

L - Tänkte bara säga hej då innan jag drar.

A- Hej då.. (tystnad) ...Alltså, du tror att allting är så jävla enkelt. Du är så naiv, det är felet med dig

L - Jag vet att du klarar dig själv. Det är egentligen inte dig jag är orolig för, men det är dig jag kommer att sakna. Vänta så ska jag rätta till slipsen.

(går fram och rättar till slipsen)

A- Det har alltid varit vi, du och jag mot världen... Du är som en storebror för mig.

L - Världen gav upp på mig för länge sen, och du är förresten en månad äldre än jag.

A- Gav upp... den enda som har gett upp här är du.

L - Jag kom inte hit för att bråka med dig. Jag vill faktiskt bara försäkra mig om att du är okej.

A- Du förstår inte, jag har alltid velat vara som du. Bryta mönster. Kunna leva för dagen. Kunna leva! Du förstår verkligen inte.

L - Det är du som inte förstår, det finns inget annat sätt. Jag måste härifrån.

A- Tänker du någonsin på någon annan än dig själv? Eller finns det bara du i din världsbild?

L - Förlåt, men nu är det ju... så här. Det har blivit som det har blivit, liksom, och det kan inte jag göra så mycket åt.

A- Du har alltid sett efter mig. Du har alltid funnits där. Och nu så... sticker du? Jag kan inte förstå hur... Varför?

L - Jag är trött. Har hunnit tröttna på allt. Det är inte kul längre. Det är inte trädkojor och äppelkrig. Jag blev vuxen! Och jag har aldrig velat bli vuxen. Jag kunde aldrig se mig själv som en vuxen människa. Jag är livrädd för tanken på att falla in i en vardag och faktiskt ha någonting... stabilt. Jag kunde inte känna mig trygg och lugn inför tanken, på samma sätt som du.

(L och A fastnar i sina egna tankar och lyssnar inte på varandra)

A- 50 meter.

L - Va?

A- 50 meter. Jag bor 50 meter från platsen där jag föddes. 22 år, och jag har hunnit 50 meter. Det måste vara något slags rekord.

L - Jag kom att tänka på en sak...

A- vet du?

L - Det här är det som är.

A- Jag är som kallt kaffe.

L - Jag kan liksom inte ta det tillbaka. Ta mig tillbaka.

A- Du vet, när man sitter vid TVn med en kopp kaffe...

L - Du lever det liv som jag alltid velat leva.

A- ...för koppen till munnen. Och märker att kaffet är kallt.

L - Det verkar så enkelt.

A- Så är mitt liv.

L - Mitt liv däremot...

A- Men du...

L - ...trygghet har liksom inte funnits på kartan.

A- Du är mer som en espresso

L - Jag har försökt finna ditt lugn, men det går inte.

A- En rykande varm nybgryggd dubbel espresso.

L - Va?

(Det blir tyst)