Fingertoppsnära står du,
alldeles onåbar.

Först nu inser jag att min handflata
är det som gör dig alldeles
alldeles underbar.

Du fanns och gav, fick stå ut. Ta emot.
och inte alltid de mest vackra utav fraser.
När ryggen vände sig mot mig och din silhuett avspeglades i solnedgången
(för du är lite av en lone ranger)
Gick något av, tog något slut. Blev till skrot.
Då insåg jag att även fri kan vara fången.

Men du fortsatte bara gå,
och vad gör man egentligen när ens bur lämnar en?