Allt och alla vi möter
tror jag är en form utav ’Gud’
och vare sig de klär sig
i päls, i bark, eller hud

kanske är det livet som hälsar
på en annan aspekt av sig själv
och oavsett om det låter
som kvitter eller porlande älv

jag låter här sista versen
få bli en medryckande galen dans
för gör det i slutändan någon skillnad om
alltet skapats med mening eller på chans