Kanske är det frågan om kärlek, om en förmåga att se något älskansvärt i alla människor man möter. Samtidigt vet jag med mig att de få gånger jag mött människor med ett sådant förhållningssätt är det förakt och inte beundran som fyllt mig. Men du är annorlunda. När du flera gånger i veckan tittar in hos din granne, en äldre man som bor ensam med en siameskatt som är så ålderstigen att den knarrar istället för att jama, när du tittar in på kaffe och kritsmakande kanelbullar då är det inte medlidande eller helgonkomplex som driver dig. Du tycker helt enkelt att han är intressant, att umgänget med denne knastertorre man är rikt och givande. Det är inget fel på ditt intellekt och du är fullt kapabel att roa dig själv så det måste finnas något där som jag inte ser.

Kanske är det ditt sätt att oskyldigt fråga, med uppspärrade blå, en barnsligt hungrig nyfikenhet som motiverar till grundlig genomsökning av minnets skafferi. Och fram kommer de, berättelser om passionerad men olycklig kärlek, om föräldrauppror, resor till sjöss, peruanska polisens razzia mot en fraktbåt i Limas hamn. Hur poliser i nystrukna uniformer kommer åkande med ett kamerateam som sedan filmar rusningen uppför landgången och naturligtvis ropar ”cut” varpå poliserna stoppar tillbaka sina vapen i hölstren och snällt gör om hela razzian en gång till. All for the benefit of the media. T.o.m. jag kan inte låta bli att skratta åt den historien.

När du kommer innanför dörren glider du ner i kökssoffan med sådan fart att lapptäcket som ligger ovanpå den knölas ihop till en hög i ena änden. Jag häller upp svart kaffe i en blå Höganäsmugg och slår mig sedan ner bredvid dig och kupar händerna om min egen i ett försök att låta bli att rätta till kragen på din skrynkliga flanellskjorta. Jag är inte din mor förmanar jag tyst mig själv. Du tar en djup klunk, utan att först testa om kaffet är avsvalnat nog och mycket riktigt. Upp far du med ett oartikulerat tjut, tar dig om halsen och utför någon slags kosackdans i dina för korta jeans och tennissockar med hål på hälen. Själv misslyckas jag med att kväva ett leende. Vad är du för slags människa egentligen?